Detta inlägg har min gästbloggare Rune Divander skrivit

Min prostatacancer

På eget initiativ tog jag kontakt med vårdcentralen för att göra ett PSA-prov, alltså ett blodprov, om det visar ett värde som är förhöjt, kan det vara en indikation på prostatacancer. Jag fick tjata mig till det. Finns det inga symtom, då behövs inget prov sa doktorn. Men efter mycket tjat blev det slut ett prov. Varför man inte gör allmän screening på män, är för att PSA-provet kan vara förhöjt utan att det är något problem. Då måste de gå vidare för att göra ytterligare undersökningar, vilket i sin tur kan skapa oro hos patienten. Mitt prov var förhöjt och några veckor efter provet, fick jag en kallelse till urologen för att göra ett ultraljudstest, vilket jag ska göra den 21 juni. Ännu så länge känner jag ingen oro, men ibland så kommer ändock funderingar. Min pappa och min farbror hade båda prostatacancer, min pappa gick igenom behandling och dog av helt andra orsaker (ålder drygt 95 år), men min farbror dog av att cancern spred sig!

Tänker i denna blogg skriva så öppet som möjligt om vad som händer när det gäller detta ämne, men självklart också skriva om andra mer upplyftande saker. Jag tycker dock att det talas för lite om prostatacancer, den cancern som tar livet av flest människor i vårt land. Fler dör alltså av prostatacancer än av bröstcancer!

I morse så var det så dags för att åka till Akademiska för att göra en ultraljudsundersökning av prostatan! Efter att ha anmält mig i kassan och betalat, så får jag se en gammal kollega, som varit där och tagit bort en kateter efter hans operation av prostatan. När han och jag sitter och pratar så ser jag Monicas systerdotter, Mia, som är sjuksköterska på Ackis!

Efter en stund blev jag inkallad till doktorn och han talade om hur det hela skulle gå till. Jag hade läst på dagen innan och var väl förberedd. Sedan kom en sjuksköterska och började berätta om en studie och kom med papper som jag läste igenom och accepterade att vara med i. Det innebar att gå iväg och ta ett antal blodprover. Tillbaka hos doktorn, fick jag en antibiotikatablett, tar. av brallorna och lägga mig på en brits. Själva undersökningen med en stav som är 2,5 cm i diameter, är inte speciellt skön, framför allt tre dagar efter koloskopin, tog ungefär en kvart. I den staven för doktorn in ett instrument som går igenom tarmslemhinnan och nyper bort en bit av vävnaden på prostatakörteln. Det känns knappt något, efter att de har sprutat in, som doktorn sa "nu blir det tandläkarbedövning". Svar på biopsi proverna får jag den 16 juli, då jag ska återkomma till Ackis! Jag är inte den oroliga typen, men det är klart att funderingarna kommer, även om läkaren sa att prostatan såg  normal ut och kändes normal. Det är bara att försöka se positivt på hela saken, och ta en dag i taget samt hoppas på det bästa.

Svar på biopsin

På förmiddagen idag var jag på Akademiska för att få svar på de biopsiprover de tog för ett tag sedan. Doktor Johan Heinius började med att tala om att två av proverna visade en beskedlig cancer. Han berättade sedan om de olika typerna av prostatacancer som finns. Han förklarade det med att det finns 4-5 typ och 2-3 typ. Jag har skärvor av 3 , med tanke på min ålder var hans förslag att ta det coolt i tre månader och sedan göra en ny biopsi. Därefter avvakta och se hur det utvecklat sig! Det förslaget sa jag att jag går på, det är ingen idé att hetsa upp sig innan man vet hur utvecklingen kommer att gestalta sig. Självklart var det inte det beskedet jag hade hoppats på, ordet cancer gör ju att man hickar till. Jag var dock lite förberedd på att det kunde bli det svaret, någonstans fanns ju risken att det skulle vara så. Nu tar vi en dag i taget och fortsätter att njuta av livet och att jag fortfarande mår fantastiskt bra.

Jag beställde kopior på min journal och dess sa följande

Till urologen och beskedet i måndags, doktorn sa att jag hade skärvor av typ 3, vilket efter lite googlande, jag uppfattade som Gleason 3. i journalen står det mycket riktigt "I två av tolv biopsier Gleason 3+3 i ett område på fem millimeter."

Bedömning "Jag tycker att vi i första hand gör en ny biopsering om tre månader, därefter fattar vi ett definitivt beslut. I nuläget finns ingen anledning till oro"

Huvuddiagnos Malign tumör i prostata

Varför kunde inte doktorn säga att det var Gleason han menade, jag sa ändå att jag kommer att läsa allt som finns om prostatacancer? Nästa gång jag träffar honom, ska jag definitivt säga åt honom "prata i klartext, i lever ju i cyberåldern!"

Jag har också läst ännu mer, den senaste boken jag läser är Guide to Surviving Prostate Cancer, en tegelsten på engelska, men skriven på ett roligt och populärt sätt. Författare är en prof. i urologi i USA, som har en massa erfarenhet och forskning bakom sina uttalanden. Han förespråkar att alla män över 40 år SKA ta ett PSA-prov och en rektal undersökning av prostata. Ganska enkel och väldigt billig! Har man då ett lågt PSA-värde, så kan man vänta fem år till nästa prov! Men då ska man kallas regelbundet, vart femte år! Boken har givit mig massor av tillförsikt, vilket är det viktigaste när jag har fått beskedet. Jag har svårt att INTE engagera mig, DE FLESTA MÄN BORDE TESTA SIG!!!!

Var finns jämlikheten när det kommer till de vanligaste cancerformerna i Sverige? Generell mammografi, självklart - generell "pappografi", NEJ!? Varför tillåts det att ca 2 400 män dör varje år av prostatacancer, det blir drygt 200 män varje månad, nästan SJU VARJE DAG! Varför görs det inte allmänna PSA prover på män, precis som det görs mammografi på kvinnor?

När jag försökte att få personal från Akademiska sjukhuset att ställa upp och informera om prostatacancer och PSA prov på Kulturnatten den 8 september, får jag svaret av Henrik Pederby, Kommunikationschef "Information om hälsa är viktigt. Därför har landstingen och regionerna i Sverige gjort gemensam sak och skapat www.1177.se På sjukhuset har vi dessutom Blå rummet - information om hälsa och sjukdom." Det är ju skrattretande, ska en man söka information om något som han överhuvudtaget inte har reflekterat över? Män söker vård i mindre utsträckning än kvinnor, det är fakta. Varför skrivs det så lite om prostatacancer? Det verkar vara väldigt mycket hysch hysch kring detta ämne. Antagligen p g a att biverkningarna är inkontinens och impotens. Är man impotent är man ju ingen man? Precis som att manligheten sitter mellan benen. Vet inte om jag skrivit om det tidigare men jag citerar Bert Karlsson: Är hellre impotent och lever, än potent och finns i himlen! Klart att det är tråkigt och kanske till och med tragiskt att inte kunna ha sex, men kärlek består av så mycket mer! Har man dessutom en förstående hustru så går det bra att fortsätta att leva ett fint liv! Nu är jag inte där (ännu), kanske aldrig kommer dit heller, men vi har pratat om det, vilket jag tycker är det viktigaste i ett äktenskap eller förhållande. Kommunikation om allt! När det gäller det här är det än viktigare, båda är ju "drabbade".

Tankarna kommer och går, ibland går det flera dagar och jag tänker knappt på att jag har cancer, andra dagar så finns det där! JAG HAR CANCER!? Nu är mitt liv så mycket mer, därför kan jag leva ett gott liv, till nästa provtagning.

Jag visste inte ens vad PSA prov var innan jag hade pratat med med några gymkompisar och när jag då ringde till vårdcentralen för att få ta ett slikt prov, då försöker de övertala mig att INTE TA DET! När jag propsar på att få ta ett, visar det sig till slut att jag har cancer i prostatan. Ja, jag vet att jag har skrivit det tidigare, men det tål att upprepas!

Efter att ha läst väldigt mycket om prostatacancer, påstår en professor i urologi i en bok han skrivit (Dr. Patrick Walsh, The John Hopkins Medical Institutions) att när man får beskedet, har cancern funnits i 10-12 år!

Läser man i Dagens Medicin den 15 augusti 2012 "Ny studie kan stärka nytta med PSA-screening", artikeln finns här http://bit.ly/O3HOgL

Rosa bandet-galor är det varje år och det har jag ingenting emot, men varför har vi inte enda Blå bandet-gala? Jämlikt - NEJ!

MC-kortege mot prostatacancer

När jag började med att försöka få till den här kortegen hade jag hoppats på 15 kanske 20 hojar - det kom TRETTIO!!! 30 hojar (mestadels sporthojar) i stan i samlad tropp låter, det kan jag lova! Jag är överväldigad av att så många ställde upp för denna sak och dessutom var majoriteten väldigt unga, också två tjejer ställde upp. Extra tack till Lovisa och Gisela!

Vi startade vid fyra mackarna Vaksalagatan/Tycho Hedén kl 1300 och körde genom Uppsala. Tillstånd av polisen och dispens av kommunen att köra in bussgatan till Resecentrum, där vi alla parkerade! Många höjda ögonbryn när 30 hojar kommer rullande där det normalt bara går bussar och Taxi. Vid framkomsten stod Prostatacancerföreningen  Uppsala med roll-ups och fyra personer som delade ut information om prostatacancer och samlade in pengar! Hoppas att det blev en slant till Fonden mot Prostatacancer.

För de som önskar se delar av kortegen filmad, av Rune och Nicklas Divander samt stillbilder av Christian Divander, här är en länk till youtube

Alla vi som har söner kommer i framtiden att ha nytta av dessa medel och även kvinnor. Det drabbar ju inte bara mannen om han blir impotent, båda drabbas. Forskningen måste få mer pengar för att vi ska få fram bättre och tillförlitligare test som gör det säkrare att säga om det behövs operation/strålning eller avvaktande kontroll! Vi måste få ner antalet döda varje år, från ca 2400, allra helst till noll!

Jag VET att det kommer att gå bra. Jag tänker inte tänka negativa tankar, bara positiva, även om det kommer små frön av tvivel in i min hjärna då och då. De sparkar jag ut så fort det går. Måste för att kunna fortsätta leva på ett optimistiskt och positivt sätt. Jag har så mycket att leva för, en fantastisk hustru, fyra fantastiska barn och jag vill fortsätta att köra hoj i många år till!

Tankarna dagen innan en ny biopsi är många! Varför ska en ny biopsi tas? Jag fick ju beskedet i juli att jag har cancer!? Är det för att jag hade "bara" två av tolv biopsier med cancer? Ska det bli fler i morgon? Färre lär det ju inte bli. Jag försöker att tänka positivt, "det är inte värre, det blir samma resultat". Samtidigt kommer ändock funderingar om att det blivit värre.

Jag går upp nästan varje natt och kissar numera, något jag väldigt sällan gjorde tidigare. Kan det vara ett varslande tecken? Jag vet inte. Försöker bara sätta ord på mina känslor för närvarande. Det blir liksom lite mer avdramatiserat när jag gör det. Hur som helst har jag bestämt mig för att leva ett långt och bra liv. Huvudet vill ibland ställa till det, men med vilja ska jag komma långt. Jag själv styr och inte känslorna! Och hör sen! (Det sista sagt till mig själv)

Just nu känns livet som en fantastisk gåva, jag som tidigare varit så negativt inställd till höst och mörker, kan idag vara väldigt glad åt höstens alla färger när jag är ute och går. Vintern kommer att snabbt gå över i vår och sommar och jag ska fortsätta här på denna jord, tänker inte på något sätt överge alla jag älskar och som också älskar mig. Prostatacancer eller inte! Den ska definitivt inte få ta över, jag är herre över min egen situation, jag bestämmer, kanske inte över allt. Men väldigt mycket i alla fall! Jag/vi har ett eget hus med en fin trädgård, ny bil och motorcykel, ja, livet leker. Framför allt - vi är "friska" och det måste man vara tacksam över! Huvudet är fortfarande friskt (något så när i alla fall, har inte fått det undersökt) och det är nog det viktigaste!

Del 1 Hjärt- kärlanalys

Idag har jag varit och gjort analys på mitt hjärta och mina blodkärl! Blodtryck 134/90, puls 66 (efter att ha gått snabbt från bilen). Här mäts också det som kallas pulsvågshastighet, är farten på den tryckvåg som bildas vid varje hjärtslag som fortplantas i artärerna. Normala värden är 7 m/s - 9,7 m/s, optimalt är under 7, jag har 7,7! Det här värdet visar om kärlen är förträngda eller inte, så jag är väldigt nöjd!

Del 2 Biopsisvar och resultat

Det blev lite limbo! Svaret på biopsin var: 10 prover, 3 med cancer Gleason 3+3, alltså oförändrat med den skillnaden att det förra gången var 5 mm och den här gången 3 mm cancer! Förslaget från dr Sam blev, vi tar ett nytt PSA, en MR (magnetröntgen) så att han kan göra en ny biopsi med den som grund (om det skulle finnas förändringar på MRn så kan han rikta biopsinålen mot det området).

Konstigt blev det, skulle ju bestämma tid för operation.

Det har nu gått nästan sex månader sedan jag fick beskedet att jag har prostatacancer. Ibland är det lite märkligt att tänka på det, jag som är helt frisk, har inga symtom och mår fantastiskt bra. Julen har passerat och med den mycket god mat, trevligt umgänge med våra söner på julafton, annars väldigt lugnt och skönt. Nu är det bara knappt ett dygn kvar av 2012 och ett nytt år väntar med nya möjligheter och förhoppningsvis nya fantastiska möten - återkommer till det! Tillbaka till cancern, jag skrev senast om att jag skulle få vänta tills slutet av januari början på februari, då vi ska ta ett nytt prov. I början på december hade Prostatacancerföreningen i Uppsala styrelsemöte och jag var med, det började med lunch och under den berättade jag om läget för mig. En av de andra i styrelsen sa att han tyckte att det var konstigt att jag skulle vänta ytterligare med ett så högt PSA (15). Hans läkare hade sagt när han hade drygt 7 i PSA, nu är det dags för operation. Det är samma läkare som jag vill ska operera mig, denna man som jag pratade med tyckte att jag skulle ringa till Urologen när jag kom hem. Jag ringde dagen efter och trodde kanske att jag kunde få en tid innan jul, men icke, den doktorn är en upptagen man. Jag vill inte skriva ut hans namn här innan jag har pratat med honom och berättat att jag bloggar om det här. Hur som helst, han ska ringa mig den 2 januari, alltså på onsdag, vilket jag ser fram emot. Kanske blir det operation inom en snar framtid!

Har idag pratat med kirurgen jag vill ska operera mig, han sa direkt att det var en oroväckande utveckling av PSA-värdet!? Hur kan doktorer ha så olika uppfattning? Han skulle ordna så att jag fick ta MR så snart som möjligt, så att det inte ska inkräkta på operationsdatumet. Han bestämde i telefon att jag ska opereras i februari, alltså redan nästa månad. Jag känner faktiskt en stor lättnad att det nu blir av, i stället för en ny biopsi och mer väntan.

Måndagen den 4 mars, ringde de från Urologen och fråga om det var OK att bli opererad på onsdagen. De hade en återbudstid och jag tyckte att det var lika bra att få det gjort! Jag skulle infinna mig på avd 70E1 vån 4 på tisdagen kl0830. Det blev inskrivning, EKG en massa prover. Efter det träff med en av doktorerna som skulle vara med som kirurg, Oscar, tillsammans med M.H. Han gick igenom vad som skulle ske, därefter lunch och väntan på att träffa nästa doktor, narkosläkaren. Hon ställde samma frågor som de två tidigare hade gjort, berättade ingenting, det var en ganska onödigt träff. Tyvärr hade de ingen sängplats, så jag fick åka hem och äta middag, titta på TV och sova i min säng. Åter till avdelningen kl 0700 nästa morgon. Tack och lov fick jag åka taxi, som min gode vän och granne ordnade åt mig. Den stod och väntade kl 0630. Jag fick en sängplats och skulle byta kläder så att jag var klar 0720, 0735 kom två sköterskor (de två som kom att bli mina favoriter, Ragnheidur och Savanne)och hämtade mig, dags att rulla ner till operation. Inne i operationssalen var det ett helt gäng människor, narkossköterskor och läkare. De berättade vad som skulle hända, först en nål i vänsterhanden där sövningsmedicinen skulle skjutas in. Den sköterskan hade nog aldrig gjort detta förut utan fick råd av narkosläkaren hur det skulle gå till, men mitt upp i när han försökte få in nålen säger läkaren - "nej inte så där, jag gör det själv i andra handen. Min vänsterhand är fortfarande alldeles svart av det första misslyckade försöket. När det var gjort i andra handen, samtidigt som jag fick en mask över näsa och mun, sa de godnatt och jag somnade! Jag antar att rakning och tvättning skedde under narkos. Operationen skulle börja 0830, det hade jag fått reda på innan, först ut den morgonen. 1040 tittar jag på klockan på väggen och det är full aktivitet runt mig och plötsligt säger någon att jag har bara 85 i övertryck, jag talade om att jag hade fruktansvärt ont i magen, då en annan röst säger "nu är det dags att sova igen" och sen är jag borta. Vad som hade hänt var att jag blödde på många ställen i magen, även fast Michael (allt enligt min journal) hade sytt på många ställen innan den första operationen avslutades. Inget specifikt ställe kunde hittas där det blödde, utan det var på flera ställen som han sydde igen! Nästa gång jag vaknade var strax efter kl 14. Jag hade valt titthålskirurgi för att få en lättare och snabbare rehabilitering, nu blev det både titthåls- och öppen kirurgi! Den stora öppningen gjordes från naveln och ända ner. 28 st agraffer, ser ut som plåtstaples utan på min mage och dessa plockades av distriktssköterskan igår, den 18 mars. På uppvaket blev det en lång frustrerad väntan, mitt blodvärde var alldeles för lågt, 77,  för att jag skulle få komma upp på avdelningen, jag hade fem nålar med flera portar i båda armarna och händerna, där jag fick blod, näring och där blodtrycket kollades i två portarna. Läkaren på uppvaket, en kvinna som aldrig presenterade sig, var fruktansvärt störig. Jag frågade henne när jag kunde få komma upp på avdelningen och hon svarade: Vid fyra och om du lovar att inte komma tillbaka!??? Vad är det för ett svar! Jag hade åtskilliga gånger bett om min telefon, eftersom jag hade räknat med att vara tillbaka på avdelningen vid lunch och ingen visste var jag var! På e.m. kom iaf Monica och Annika, de hade gått till min sal och där fått reda på att jag låg kvar på uppvaket! 2300 kom läkaren tillbaka och sa att nu ska du slippa oss - ingen rolig människa. Jag kom upp på avdelningen kl 0003 och jag sa direkt att jag ville ha min telefon så jag kunde skriva att nu var jag tillbaka!

Tiden på sjukhuset gick ganska fort, jag fick flera besök, vilket var väldigt välkommet! Jag var uppe och gick dag 2, annars låg jag mest i min säng och sov mycket vilket jag tror var bra för mitt tillfrisknande. Maten är ju inte mycket att hurra för på sjukhuset, i min journal stod det att jag skulle ha kost enligt ordination, något som man inte tog någon hänsyn till. En av de första dagarna fick jag isterband och stuvad potatis, väldigt starka isterband och det ger man väl inte till någon som är nyopererad i magen? På söndagen var det pizza till lunch, något som rondläkaren verkligen undrade över! Måndagen den 11 mars fick jag höra på ronden av min doktor, M.H., att jag skulle få åka hem efter lunch. Monica kom och hämtade mig, liten pärs att åka bil men till slut var vi hemma och jag kunde lägga mig i soffan. Där har jag sedan tillbringat den största delen av min tid, även om jag har försökt att gå ut och gå några gånger för att magen skulle komma igång. På onsdagen gick jag till gymmet och träffade mina gympolare som var nyfikna på hur det hela gått, stannade en timme och fikade med dem!

Söndagen den 17 mars fick jag väldigt ont i kisseriet, något som jag inte hade känt av överhuvudtaget tidigare. Misstänkte urinvägsinfektion och sa detta till distriktssköterskan som skulle plocka bort agrafferna. Hon kollade upp det och fick svaret att det stämde. Hon gick iväg till en doktor och fick penicillin utskrivet, som jag hämtade på apoteket när jag gick hem. En promenad som brukar ta 12-13 minuter tog 25 minuter. Det gick iaf, vilket var huvudsaken. Måndag kväll var första dagen som jag kände mig ganska bra, penicillinet hade börjat verka och jag kände en mycket stor tillfredsställelse att agrafferna var borta, det spände inte längre i magen när jag skulle resa på mig. Den kvällen var den första som jag satt upp och tittade på TV och inte låg i soffan. Idag är första dagen som jag sitter en längre stund på en stol och kan skriva denna blogg, något som jag trodde jag skulle ha gjort för länge sedan.

Nu ser jag fram emot torsdag, då ska katetern dras och efter det börjar livet igen, numera prostatalös och utan cancer i kroppen. Jag får dock vänta 4 veckor till innan jag kan börja träna, vilket känns lite tufft, däremot skulle jag kunna köra hoj ganska snart. Jag frågade min doktor om detta och han sa att om sadeln är bred så är det inga problem. Nu är ju inte detta aktuellt iaf om man tittar ut, det småsnöar och våren verkar vara långt borta.

Efter operationen har jag haft 3 urinvägsinfektioner, varav den senaste var det värsta jag varit med om. 39,9° feber, 285 i sänka (ska vara mindre än 5) och kunde knappt kissa. In på akuten och blev kvar i fyra dygn med dropp, förutom sista dagen när jag kunde äta. Nu trodde jag att allt blir bara bättre, vilket det har blivit - tills nu!

Lite roliga saker också att berätta, i lördags var jag tillsammans med 23 andra hojåkare körde en blivande brud, möhippa. En ca 10 mil lång resa genom Uppland till ett ställe där de skulle ha femkamp! Blivande bruden tyckte att det var jättekul likaså vi andra!

Nu får nog hojen stå ett tag, vill inte riskera något.

Idag var jag på återbesök, hade en massa frågor till doktorn, bl a varför det gör så ont fortfarande när jag kissar. Har gått i omgångar, förra veckan var en bra vecka, sen kom det tillbaka i fredags och idag var det nästan som en ny urinvägsinfektion var på gång igen. När jag sa det till doktorn, ville han gå in o kolla. Där var det trångt och han bestämde sig för något som heter sondering, ett stålinstrument som en stor krok förs upp i urinröret för att vidga det trånga. Det första var ca 4 mm tjockt och med det kom han hela vägen in i blåsan. Det lite tjockare han använde sen, gick inte alls. Titta igen och då var det ännu mer svullet, tillbaka till nr 1 ett antal ggr, men det gick inte heller. Detta var inte direkt skönt, ganska ont om jag ska vara ärlig! Då bestämde han sig för att operera i stället, vilket blir i juli. Det verkar som denna prostatacanceroperation har skapat en massa problem, men som jag sa till till doktorn har jag sluppit läckage, vilket är väldigt vanligt, det är det positiva i hela historien. Jag försöker hela tiden hitta positiva saker och koncentrera mig på det, det negativa får man försöka glömma vartefter. Vi har ju hitintills haft en otrolig försommar vilket lättar upp humöret!

Ovanstående är fr o m maj 2012 - apr 2013

Idag lever jag en fantastiskt liv och har inga problem av min prostatacancer!