Vet inte vad jag ska skriva. Men känner inspiration att skriva något. Det regnar utanför fönstret idag. Solen gömmer sig bakom alla moln. Mitt liv har varit molnigt många gånger. Dom där fruktansvärda tjocka svarta och kompakta molnen som skymmer livet. Som inte låter glädjen komma fram. Molnen som försöker hålla dig borta från ljuset. Dessutom finns det dom dagarna i livet som tårarna rinner ner på kinderna som regnet från himlen. Hur många tårar finns det bakom ögonen?! Nån gång måste dom väl ändå ta slut. Eller? Ibland känner man sig nedslagen som om man har träffats av blixten. Hur ska man kunna resa sig igen när man till och med är under botten. Instängd i ett vakuum där det inte äns finns luft. Luften tar liksom slut i hela livet. Andnöden gör en svag och orkeslös. Jag behöver luft nu skriker jag ut i tomma intet. Men som tur är så finns solen bakom molnen. Även om den inte syns eller känns väldigt långt bort. Så är den där. Så kan det kännas med Gud ibland. Han är så tyst, långt borta och han syns inte. Finns Gud verkligen?! Men bakom tystnaden lyssnar han på oss. Rätt var det är så spricker det upp i molntäcket och solen strålar igenom igen. Och man upplever att Gud är närmare än någonsin förut. Det är ljusare och värmare igen. Denna text kom väldigt spontant. Hoppas den kan ge dig nått. Även om det är grått ute nu så lyser solen i mitt hjärta idag. Hoppas den gör det för dig med.
Allt gott tills nästa blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar