Män mot våldtäkter, Kvinnovåld och sexslaveri

Jag har startat en sida på Facebook som heter Män mot våldtäkt, Kvinnovåld och sexslaveri. Jag blev inspirerad av en man som jobbar med att kvinnor inte ska bli sexslavar. På ett av hans inlägg på Facebook,  skrev jag att det var sorgligt att det inte var så många män som skrev kommentarer på den tråden. Då skrev en kvinna att pappor borde ställa sig på Sergels torg och protestera mot Våldtäkter. Då kände jag att jag skulle starta en sida för män som visar sitt motstånd mot sexslaveri m.m. Tyvärr verkar det vara mest kvinnor som bryr sig om detta ämne. Finns självklart män också som visar att dom är emot sexslaveri, Kvinnovåld och våldtäkter. Men jag tror det behövs många fler män som visar sitt stöd för kvinnor och barns rättigheter. Inte bara i Sverige utan även i andra länder. Om du tycker detta är viktigt får du gärna gilla och dela min sida vidare. Här är webbplatsen till sidan: https://www.facebook.com/SGET777/

En solig lördag

Hej vänner.

 Har vaknat upp till en solig lördag. Skönt att få vara ledig efter en veckas jobb. För er som inte vet så jobbar jag på en Hjälpmedelscentral. Jag jobbar på lagret. Där plockar jag hjälpmedel som ska ut i länet till brukare. Jag tar också emot gods, kör truck, lägger upp nya lagerplatser, gör inställningar på rullstolar. Men som sagt var är jag ledig idag.

 Min fru och två barn är bortresta. Dottern spelade beach - handboll cup igår i Åhus. Så dom är där. Jag jobbade ju igår, så jag kunde inte följa med. Men jag kunde se lite via webben. Såg när dottern gjorde ett mål. Det var kul att se.

Så idag är det bara jag och katterna hemma. Vi har två katter. Dom är bröder. Dom heter Bosse och Bonus. Jag ligger fortfarande kvar i sängen. Skönt att bara ligga och dra sig. Men jag börjar längta ut till solen. En kopp kaffe på morgonen i solen är aldrig fel. I eftermiddag ska jag träffa min kära kompis Magnus. Vi ska spela frisbeegolf. Det ser jag fram emot.

 Jag är glad och tacksam för den här nya dagen i mitt liv. Jag riktar mitt tack till Gud. Ja, jag tror verkligen på alvar att Gud finns. Han ger mig glädje och frid i hjärtat. Det är mycket i livet som ger mig glädje. Och det är jag tacksam för. Men den glädjen Gud ger är unik. Jag kan känna mig trygg i livet på olika sätt, men Guds frid ger den största tryggheten.

Jag läste en bok nyss som handlade om vetenskap och tro. Den är skriven av en vetenskapsman som var ateist men som blev kristen. Han forskade med kartläggningen av människans DNA. För honom blev det ett bevis på att Gud finns. Men big bang och evolutionsteorin då... Jo enligt Francis S. Collins som författaren till boken heter, säger att det egentligen inte finns någon motsättning mellan det och en tro på Gud. Enligt honom så startade Gud big bang och Gud har använt sig av evolutionen för att skapa allt liv på jorden. Flera frågor som jag har haft fick jag svar på i hans bok. Mer om det en annan gång kanske. Nehä, nu får jag försöka ta vara på denna dag. Kaffet och solen väntar.
Ha det gött.

Sluta döma, gnälla och prata bakom ryggen

Vi behöver mer förståelse för varandras olikheter, bakgrund och livsöden. Min erfarenhet är att vi dömer varandra alldeles för fort, för ofta och för hårt. Vi ska inte döma varandra överhuvudtaget. Det är så lätt att se andras fel och brister men missa sina egna. Ofta dömer vi andra för att vi själva har stora fel och brister.

Det är alltid lättare att ge sig på andra än att ta tag i sina egna problem. Och så länge vi tänker på hur alla andra beter sig fel så skymmer vi sikten för våra egna fel. Vi går runt och stör oss på andra människor utan att tänka på hur vi själva beter oss. I Sverige är vi experter på att se andras fel och strunta i våra egna fel. Tänk om vi skulle börja göra tvärt om istället. Försöka tänka på hur vi själva beter oss gentemot andra människor och sluta slösa energi på att gå runt och störa sig på andra.

Alla har vi fel och brister. Ingen är perfekt. Alla har vi olika uppfostran, olika påverkan av arv och miljö, vi har olika personligheter och vi har gått igenom olika saker i livet. Därför tänker vi så olika och värdesätter saker så olika. Vi kan inte och ska inte fodra att andra ska vara som vi själva är. Vi ska heller inte tänka att jag vet minsann bäst. Ibland vet vi inte bäst även om vi tror det.

Allt dömande leder ofta till massa gnäll och skitsnack. Istället för att slösa energi på att gnälla och prata bakom ryggen på varandra, så borde vi berömma och uppmuntra varandra. Beröm leder till positiv energi. Och om det finns något som gör oss sura eller arga på någon, så är det mycket bättre att vi tar det direkt med den personen det gäller istället för att prata bakom ryggen. Att prata bakom ryggen är oschysst och inte ok. Man har ingen chans att förklara sig eller försvara sig själv när någon pratar bakom ryggen. Gnäll leder till tråkig stämning och psykisk trötthet. Gnäll smittar av sig. Därför borde vi sluta gnälla. Jag är heller inte perfekt när det gäller allt detta. Jag behöver också bättra mig. Det finns mycket att säga om detta. Men det får räcka för denna gång.
Ha det gött!

Hel igen

Jag går ensam på livets stig. Det är mörkt bakom mig, framför mig och över mig. Jag vet inte vart stigen leder.kanske till ett ljusare ställe eller kanske till ännu mer mörker. Visserligen kan det knappast bli mörkare än vad det är nu. Känner värk i benen, fryser och så trött. Det är helt tyst på stigen.

Ingen människa verkar bry sig om att jag går här. Jag vet hur länge jag gått, men vet inte hur långt det är kvar att gå. Kanske tar det plötsligt slut i ett stup. Tankarna plågar mig där jag går i mörkret. Värst är tankarna om ensamheten, men också tankarna om ovissheten om vad som händer längre fram på stigen. Kanske möter jag ett monster som vill göra slut på mitt liv. Men just nu känns det som om det vore ett monster i mitt huvud.

Det var ljust när jag började vandra, men det har varit mörkt väldigt länge nu. Och än ser jag inget ljus längre fram. Det känns så meningslöst att gå i mörker som inte verkar ha något slut. Men plötsligt hör jag en röst långt borta i mörkret som säger: "Du, fortsätt gå. Ge inte upp. En bit längre fram kommer du får se ljus igen. Och under din fortsatta vandring går jag med dig. Och även om du inte ser mig i mörkret så är jag nära dig. Så ge inte upp".

Jag blev glad av orden jag hörde och genast blev det lite enklare att gå framåt. Men jag gick dag ut och dag in. Nu borde väl ändå ljuset komma tänkte jag. Men tiden gick och mörktet fortsatte att hålla ett stadigt grepp om mig. "Hallå",  ropade jag till rösten. "När kommer ljuset?" Men jag fick inget svar. Det var helt tyst. Jag började tvivla. Hade jag inbillat mig det jag hade hört. Var det bara en röst i mitt huvud?! Eller var det en lögnare. Jag fortsatte trots allt att gå men kände mig helt slut nu. Jag skrek ut i den mörka ensamheten: "Jag orkar inte längre". Och så föll jag ner på mina knän.

Nu ger jag upp tänkte jag. Orkar inte längre. La mig helt platt mot märken med ansiktet neråt. Snälla, låt livet ta slut nu sa jag tyst för mig själv med gråten i halsen. Men just då helt plötsligt lyser hela himlen upp. Jag lyfter blicken och ser ljuset. Och framför mig ser jag en människa som sträcker sina armar mot mig och säger: "Nu är mörkrets tid i ditt liv förbi. Nu väntar en ljus framtid för dig". När han sagt detta hjälper han mig upp och omfamnar mig. Och äntligen känner jag mig hel igen.

Om du...

Om du är ledsen önskar jag att någon torkar dina tårar. Om du har ångest hoppas jag att den försvinner och aldrig mer kommer tillbaka. Om du är sjuk så önskar jag att du blir helt frisk. Om du är glad, så kan du göra någon annan människa glad idag.

Solen lyser i mitt hjärta

Vet inte vad jag ska skriva. Men känner inspiration att skriva något. Det regnar utanför fönstret idag. Solen gömmer sig bakom alla moln. Mitt liv har varit molnigt många gånger. Dom där fruktansvärda tjocka svarta och kompakta molnen som skymmer livet. Som inte låter glädjen komma fram. Molnen som försöker hålla dig borta från ljuset. Dessutom finns det dom dagarna i livet som tårarna rinner ner på kinderna som regnet från himlen. Hur många tårar finns det bakom ögonen?! Nån gång måste dom väl ändå ta slut. Eller? Ibland känner man sig nedslagen som om man har träffats av blixten. Hur ska man kunna resa sig igen när man till och med är under botten. Instängd i ett vakuum där det inte äns finns luft. Luften tar liksom slut i hela livet. Andnöden gör en svag och orkeslös. Jag behöver luft nu skriker jag ut i tomma intet. Men som tur är så finns solen bakom molnen. Även om den inte syns eller känns väldigt långt bort. Så är den där. Så kan det kännas med Gud ibland. Han är så tyst, långt borta och han syns inte. Finns Gud verkligen?! Men bakom tystnaden lyssnar han på oss. Rätt var det är så spricker det upp i molntäcket och solen strålar igenom igen. Och man upplever att Gud är närmare än någonsin förut. Det är ljusare och värmare igen. Denna text kom väldigt spontant. Hoppas den kan ge dig nått. Även om det är grått ute nu så lyser solen i mitt hjärta idag. Hoppas den gör det för dig med.
Allt gott tills nästa blogg.

Mirakler händer på riktigt!

Jag har precis läst ut min pappas bok som handlar om hans liv. Den var både spännande och intressant. I detta blogginlägg vill jag berätta om mirakler som min pappa har varit med om. Min pappa är 22 år äldre än min mamma. Och när dom ville gifta sig så var pappas svärmor emot detta till en början pga åldersskillnaden.

Då bad min pappa till Gud om ett tecken. "Om vårtan på min hand försvinner i natt så ser jag det som ett tecken från dig Gud att jag och Kerstin ska gifta oss". Nästa dag när han kollade efter på handen så var vårtan borta och han blev mycket glad. Men han ville ha ett tecken till... Han hade en vårta på andra handen också. Så han bad Gud om samma tecken igen. Och dagen efter var den vårtan också borta.

Men när min pappa tittade ut genom fönstret den morgonen i maj så ser han att det snöar ute. När han kom ut på gatan på väg till jobbet så mötte han grannen som sa "det snöar". Min pappa tänkte att om jag hör tre personer säga idag att det snöar så är det ett klart svar från Gud att jag och Kerstin har hans välsignelse att gifta oss. Och grannen hade ju redan sagt det, så nu återstod två personer.

På tåget på väg till jobbet så kliver det på en man som säger "det snöar". Men när min pappa ska gå av tåget så har det slutat snöa och himlen är klarblå. Min pappa blir besviken på sig själv som inte nöjde sig med två tecken från Gud. Nu verkar det som att det sista tecknet inte blir uppfyllt.

På jobbet är pappa nedstämd. Men när han går in med post till poliskommissarien så stod fönstret öppet på rummet och fullt av post som låg på skrivbordet virvlade upp mot taket och singlade ner i ett sakta tempo på grund av korsdraget, som blev när min pappa öppnade dörren. När Polismannen ser detta skrattar han och säger "det snöar".

 Det var tre mirakler/tecken från Gud, som min pappa har varit med om. En anan gång kanske jag berättar om fler mirakler från min pappas liv. Själv var jag med om en häftig grej den dagen när terrordådet i Stockholm hände. Det kommer en blogg om det snart. Tills dess önskar jag dig allt gott.