Jesus ska komma tillbaka

Idag är det Kristi himmelfärdsdagen och Jesus ska komma tillbaka till oss människor här på jorden. Ingen vet när, förutom Gud fadern själv. Det viktigaste är inte när Han kommer tillbaka, utan det viktigaste är att Han kommer att komma tillbaka. Det viktigaste är inte i vilken ordning som allt kommer hända i sista tiden, utan det viktigaste är att vi är beredda på att Jesus ska komma tillbaka. Det viktigaste är inte hur exakt allt kommer att ske i den tiden som Bibeln talar om, utan det viktigaste är att du och jag har det rätt ställt med Gud. Jag tror att Gud längtar efter den dagen då Han ska sände Jesus tillbaka till den mänskliga världen. Och när jag ser all ondska i världen, så önskar jag att Jesus snart ska komma tillbaka. Vi kristna ska leva i nuet, men samtidigt vara redo för Jesus återkomst. Det bästa vi kan göra under tiden när vi väntar på Jesus är att vara goda medmänniskor, hjälpa människor som behöver hjälp på olika sätt, vittna för människor om Jesus och ha en nära relation till Gud. Tänk vilken dag det kommer att bli då Jesus ställer sina fötter återigen på Oljeberget.

Ett gästinlägg från Göran Schmidt som är ordförande i föreningen Genesis

Anta att du kommer hem från jobbet en helt vanlig måndag. Du är högst medveten om att du försov dig i morse och lämnade lägenheten i en enda röra, speciellt som du hade ett rejält kalas under helgen och hade varit för trött för att städa upp när gästerna väl hade gått. Eftersom du inte hann med att äta lunch på jobbet är du nu inte bara mentalt tyngd av insikten att du ligger efter med städning och diskning, utan dessutom rejält hungrig och behöver handla och laga mat.

Nu sätter du nyckeln i låset, vrider om och öppnar dörren. Konstigt. Det lyser i farstun. Glömde jag släcka i morse? Vänta nu – det luktar mat. Omtumlad och aningen skrämd kikar du in i din lägenhet. Allting är städat, det luktar fräscht, varje sak på sin plats med millimeterprecision. Du kikar in i vardagsrummet. Bordet är dukat, silverbesticken putsade, på bordet står tända ljus och på ett uppläggningsfat ligger en skivad oxfilé med en perfekt stekyta och intill står ett fat med en härligt doftande, gyllengul potatisgratäng och några tallrikar med smörstekta grönsaker.
Drömmer jag? Du ser dig förvånat omkring. Hallå! Är det nån där? Tyst som i graven. Kikar i hela lägenheten. Inte en själ. Förundrad sätter du dig långsamt och försiktigt ner och tar för dig av maträtterna. Det kommer väl att visa sig vem som har gjort det här, tänker du. Efter de första tuggorna har du nästan glömt din förvåning. Det var den godaste måltid du någonsin ätit.

Den förvåning som huvudpersonen i den här lilla berättelsen ”drabbas av” är snarlik den som våra fysiker och astronomer känner sedan några decennier tillbaka. Den har formulerats i form av ”den antropiska principen”- Hur kan det komma sig att vårt universum är så extremt finkalibrerat att det närmast är absurt? Att naturkonstanterna och materiens innersta beståndsdelar förefaller så noga avvägda i förhållande till varandra? Att jordens massa, sammansättning, rotation och plats i universum blivit sådana att de möjliggör liv på jorden? Och att inte bara livet som sådant uppstod, utan självmedvetet, intelligent liv som oss själva som dessutom har möjlighet att utforska, mäta och förstå världen och dess mysterier, och fundera över dess ursprung och självaste livets mening?

Ett dukat bord.

Paul Davies, världsberömd fysiker – och agnostiker – har formulerat saken så här:

”Frestelsen att tro att Universum är produkten av någon sorts design, en manifestation av subtila estetiska och matematiska överväganden, är överväldigande. Föreställningen att det finns ’någonting bakom det hela’ tror jag att jag delar med majoriteten av fysiker.”

I sin bok ”The Goldilock’s Enigma” (2006) listar han en rad förklaringar som föreslagits till varför vårt universum kan ha de egenskaper det har. Den populäraste av dem kallas multiversumhypotesen. (Du kan läsa mer här: https://en.wikipedia.org/wiki/Anthropic_principle).
Hypotesen går ut på att vårt finkalibrerade universum bara är ett bland oräkneliga andra. Och ju fler universa som kan tänkas ha uppstått, desto större blir givetvis sannolikheten för att något av dem skulle råka bli bra. Ja, resonerar man, tillåter man tanken på oändligt många universa så blir sannolikheten 100% för att det någon gång skulle bli ett så extremt perfekt universum som vårt. Och därmed har man lyckats med konststycket att liksom späda ut det mirakulösa till att bli något oundvikligt och rentav nödvändigt. Så lutar man sig tillbaka i sin tänkarfåtölj och konstaterar att någon Intelligent Designer är helt redundant i sammanhanget.

Men finns det vetenskaplig evidens för ens ett enda annat universum än vårt? Icke sa Nicke. Det finns bara ett universum att undersöka på riktigt med teleskop och mikroskop, och det är det vi lever i. Resten är ett uttryck för vetenskapsmäns tro, den som Davies refererar till i citatet här ovanför.

Vårt universum är långt mycket mer tillrättalagt än den städade lägenhet med sitt dukade bord som du kom hem till den där måndagmorgonen. Det är just det som den antropiska principen beskriver.

Kanske tycker du att det låter aningen rimligare att det var Någon som städat din lägenhet och lagat till en festmåltid till dig av ren omtanke, än att det bara råkade bli så av någon sorts kosmisk slump?

Det gör jag med!

Gud finns verkligen.
Men vem är Han/Hon/Den/Det?

Bibeln har svaret. Det skulle ta för lång tid att motivera varför det är just där det finns. Det är bråttom. Livet är för kort för att treva sig planlöst fram i mörkret. Pröva erfarenhetsvägen i stället. Lyssna och lita på Honom som säger:

”Jag tillrättavisar och fostrar alla som jag älskar. Skynda dig därför och vänd om! Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag komma in till honom, och vi ska äta tillsammans.”​​​(Jesus, Upp 3:19-20)

Smaklig måltid!

/Göran Schmidt,

Goda råd till 2019

Välj att förlåta istället för att bli bitter.

Prata inte skitsnack.

Rätta till dina egna fel och brister innan du klagar på andras fel och brister.

Låt dig inte styras av vad andra människor tycker och tänker om dig, utan va bara dig själv. 

Döm ingen.

Älska din nästa som dig själv. 

Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. 

Johannes som kallades Döparen

Johannes var en i raden av profeterna, man brukar säga den siste. Det framgår av födelseberättelsen hos Lukas att han var av prästsläkt och var väl förtrogen  med alla renhetsreglerna. Det förklarar kanske varför reningsdopet kom att bli en viktig del i hans rörelse. Han var en samlande förkunnare och många kom till Jordanfloden för att lyssna till honom, däribland Jesus. Det står i Matt 3:5: Folket i Jerusalem och hela Judeen och trakten kring Jordan kom ut till honom och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan.

Historieskrivaren Josefus beskriver honom som en god man och att Herodes Antipas bestämde sig för att döda honom eftersom Johannes kanske kunde uppvigla folket. Budskapet handlade om att människorna skulle omvända sig och börja leva bättre liv. Josefus skriver: ”han uppmanade judarna att praktisera godhet och rättfärdighet mot varandra och utöva fromhet mot Gud och så komma för dop”. Däremot nämner Josefus ingenting om att Johannes skulle ha varit klädd på ett särskilt sätt men Markus skriver i det första kapitlet att han var klädd i kamelhår. Det står hos profeten Sakarja att kamelhårsklädseln var ett tecken på profetuppdraget:” Och det ska ske på den tiden att alla profeter ska skämmas för sina syner när de vill profetera och för att inte bli avslöjade ska de inte mer klä sig i mantel av hår ” (13:4).

Vad var Johannesdopet?

De vanliga judiska reningsbaden ägde rum vid särskilda tillfällen , efter samlag och under menstruation . Även att röra vid en menstruerande kvinna och hennes säng medförde orenhet. Också att beröra döda kroppar gjorde en människa oren. Man renade sig genom att gå ned i ett reningsbad . eller att gå ned i en sjö, eller i en flod eller i havet. Johannes var naturligtvis väl förtrogen med de här religiösa reglerna. Reningsbaden var återkommande ceremonier, men det tycks som om Johannesdopet var en engångsföreteelse, vilket förmodligen inte innebar att man inte behövde rena sig vidare. Josefus förklarade Johannes dop så här: först måste själen renas genom att praktisera rättfärdighet sedan kunde den rituella reningen accepteras. Till skillnad från de rituella reningsbaden där människorna gick ner ensamma i vattnet, verkar det som om Johannes själv tog del i dopen, han döpte ”dopkandidaterna”.

Det står så här i en av Qumrantexterna om reningsbaden:” Han kan inte rena sig med reningsvatten, inte helga sig genom att stiga ner i hav och floder, eller bli ren genom att bada i tvagningsvatten. Oren ska han vara så länge han förkastar Guds bud, så att han inte kan fostras inom hans rådsgemenskap. För det är genom Anden i Guds sanna råd som människan får försoning, för alla sina brott och får se livets ljus, genom den heliga anden, i hans sanna gemenskap blir hon fri från alla sina brott och genom en rättskaffens och ödmjuk ande sonas hennes synd. Om hon visar ödmjukhet inför alla Guds stadgar kan hennes kropp bli renad då den bestänks med reningsvatten och helgas med tvagningsvatten.

Domspredikant

Johannes predikade omvändelse och bättring, men till skillnad från Qumransekten som drog sig undan i öknen, stannade Johannes kvar ibland folket. Förkunnelsen handlade om en slutdom där en himmelsk domare skulle döma. Följande ord från Malaki kan illustrera budskapet: ”Ja dagen kommer och den skall brinna som en ugn. Då skall alla fräcka och alla som handlar orätt bli till halm och dagen som kommer skall förbränna dem, säger Herren Sebaot. Varken rot eller gren blir kvar . Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp och dess vingar skall gr läkedom. Då skall ni slippa ut, som levande kalvar ur kätten. Ni skall trampa ner de onda , de skall bli till stoft under ers fötter den dag jag griper in, säger Herren Sebaot”(6 4:1-3).

Johannes beskrivs i evangelierna som vägröjare för Jesus.

Som så många av profeterna och Jesus själv, fick Johannes ett sorgligt slut. Han hade kritiserat regenten Herodes Antipas genom att offentligt anklaga honom för att ha gift sig med sin halvbrors fru, Herodias. Josefus skriver att Herodes tog Johannes till sitt fort i Machairous som låg vid Döda havet och lät avrätta honom. Ett dramatiskt slut för en orädd profet!

En man och ett par löparskor

Tåget rullar in på Centralstationen i Stockholm, dörrarna öppnas och jag sätter ena foten i marken och knallar ut i folkmyllret…äntligen är jag här och imorgon är det dags, jag är redo!

Egentligen är det väldigt enkelt, ena foten framför den andra och så upprepar man detta om och om igen. På köpet kan man få:
✅ Fantastiska morgonrundor när solen går upp och dimman lättar
✅ Stekande heta rundor när solens strålar gör allt för att ta musten ur dig
✅ Ljuvliga tysta skogsrundor över rötter och mossor
✅ Bullrande livfulla stadsrundor när staden kokar av liv och trafik
✅ Duschliknande rundor i hällande ösregn när väderrapporten lovade uppehåll

Listan skulle kunna göras lång men jag hoppas budskapet går fram ändå. Med ett öppet sinne och sköna skor ligger allt detta och väntar på dig!

Vi går tillbaka drygt 13 år i tiden till sommaren 2005. Våra fyra barn var i åldrarna 3-10 år. I Malmö arrangerades något som hette Broloppet som skulle gå från Danmark till Malmö och sträckan som skulle springas var 21 km, d.v.s. en halvmara. Den stekheta sommardagen loppet gick av stapeln fann jag mig själv sittandes ihopträngd med andra nummerlappsförsedda entusiatiska löparvänner på bussen som skulle ta oss över till Danmark. Resten är historia…

Sedan dess har jag i princip aldrig klivit ur löparskorna några längre perioder, numera är löpningen en fullkomligt naturlig del av min vardag, ungefär som att borsta tänderna. ☺ Otaliga är de vänner som undrade under småbarnsåren hur jag orkade med att springa och träna i den livsfasen. Jag brukar ställa motfrågan, hur orkar andra låta bli? Jag har ofta upplevt hur energifylld man kan bli av att ta en löprunda, även de dagar ”tröskeln ut” varit extra hög efter en jobbig arbetsdag eller dag som föräldraledig - kanske speciellt de dagarna! ”Man ångrar sig aldrig efteråt” är en galet klämkäck klyscha men fråga vilken person som helst som just avslutat ett pass och se vad du får för svar…

Jag har vid ett flertal tillfällen fått frågan om jag inte skulle kunna tänka mig att hålla i någon löpargrupp för ”vanliga människor” eftersom den som finns i en förening här i staden skrämmer bort en hel del ”Svensson-löpare”. Det gläder mig samtidigt som jag tycker det är synd att många människor dömer ut sig själva innan de ens provat på den fina löpargemenskap och inspiration en blandad grupp kan bjuda på. Jag kommer osökt att tänka på några av de första saker jag skulle vilja rekommendera att man tänker igenom när man ska komma igång med träning, oavsett träningsform, vad ger denna träning mig som gör att jag kommer vilja fortsätta? Vad är viktigt för mig?

Här kan svaren vara lika många som antalet ben i en gädda och ibland vet man det inte förrän man har provat några gånger.

Mina svar på frågorna ovan är att löpningen ger mig energi, får mig att bli gladare, gör mig levande, får mig att äta bättre mat, gör att jag tänker friare och ser saker i andra perspektiv, låter hjärnan koppla av och bara fokusera på nästa löpsteg. Visst kan tider och resultat vara viktiga även för mig men då alltid i jämförelse med mig själv - inte grannen, kollegan eller någon annan! Bland de charmigare frågorna jag fått är när min dåvarande granne hörde att jag skulle åka iväg och springa Göteborgsvarvet (då hade loppet ca 30.000 deltagare, nu det dubbla) och hon undrade ”Vad får du om du vinner?” Underbart… ☺

Det löpning ger mig mår jag alltid bra av alltså är det ganska enkelt att fortsätta knyta på sig skorna!

Ett gästinlägg av Stefan Swärd

Jag upphör inte att fascineras över personen Jesus Kristus. Oavsett vad man tycker eller tror om Jesus, så är han den främste i världshistorien. Inte någon som är så läst, trodd, hyllad, älskad och beundrad. En del tror att han inte har funnits. Man behöver då förklara varför någon som inte har existerat kan bli den mest beundrade och respekterade i mänsklighetens historia. Världens drygt 2 miljarder kristna bekänner Jesus som Herre, som Gud inkarnerad, Gud som blev människa. Jesus föddes i en helt oansenlig avkrok av dåtida världen i norra Israel. Området var ockuperat av romarna så judarna hade ett mycket begränsat handlingsutrymme. Att bli fri från den romerska ockupationsmakten var drömmen, många judar hade också lämnat Israel och var kringspridda i det gigantiska romarriket. Jesus växte upp i Galiléen i norra Israel, som var ett område präglat av småstäder och landsbygd. Jesus växte upp i en vanlig enkel familj, där pappan var snickare och småföretagare. Jesus gick i pappans fotspår och jobbade som hantverkare i småföretagarmiljön. Jesus blev mördad vid 33 års ålder och borde rimligtvis ha blivit helt bortglömd i historien. De enda personer som fortfarande är kända från antiken är kejsare, kungar, de främsta militära ledarna, de främsta författarna och filosoferna, vars handskrifter har bevarats till eftervärlden. Men Jesus var ingenting av detta. Jesus skrev inte ens böcker men små fragment av hans tal finns bevarade i Nya testamentets texter. Det mest kända är bergspredikan, kanske världshistoriens mest kända, beundrade och mest citerade litterära verk. Jesus väckte fascination under sin livstid, de stora folkskarorna trängdes kring honom för att få se honom eller höra honom. Jesus kom med unika anspråk på att vara Gud. Han sade att han är världens ljus. Han sade att han är vägen, sanningen och livet. Han sade att han är livets bröd. Han sade att han är uppståndelsen och livet och den som tror på honom ska leva om han än dör. Inte någon kan påstå dessa saker utan att klassas som knäppgök eller psykiskt störd. Men Jesus blev trodd, respekterad, hyllad och beundrad. Det avgörande tecknet var hans uppståndelse. Det var detta som övertygade hans lärjungar definitivt. Med den strikta romerska avrättningsmetoden och säkerheten kring avrättningar, var det en omöjlig teori att han bara var skendöd, eller att hans kropp flyttats, antingen av lärjungarna eller av myndigheterna. Enda förklaringen till varför de deprimerade och tvivlande lärjungarna efter Jesu korsdöd, att de skulle förvandlas till glada ambassadörer för budskapet om hans uppståndelse – enda förklaringen är att de faktiskt hade mött den uppståndne. Det kostade deras liv, varför skulle de ge sina liv för ett luftslott eller en hallucination, om det bara var en inbillning om Jesu uppståndelse. Människor idag möter Jesus, tror på Jesus, hyllar Jesus, fascineras över personen Jesus. Jag tror på honom och följer honom därför att jag har mött den uppståndne.

Vår härliga och besvärliga jord!

Vadå besvärliga, tänker du?! Jovisst är det fantastiskt vackert med solnedgångar vid havet, härliga dagar på badstranden och sköna promenader i skog och mark! Du kan säkert själv nämna egna favoritupplevelser i naturen. Men innan jag förklarar vad jag menar med vår besvärliga jord, låt mig göra en kortare återblick i historien:

I skapelseberättelsen i Bibeln talas det om att Gud skapade allt i tur och ordning och efter varje moment såg han på sitt verk och konstaterade att det var gott! Alltså en positiv bild av det fysiska och materiella. Men den bilden kom inte att accepteras av alla under de kommande tidsperioderna, en grupp som brukar kallas för gnostiska kristna menade att skapelsen var underlägsen det andliga eller till och med ond. Och skaparguden var underställd den högste Guden! Det gällde alltså att frigöra sig från det fysiska och hålla fokus på det själsliga eller andliga.

Genom kyrkohistorien har den här negativa synen på det jordiska sedan påverkat olika kyrkor och samfund, det är inte bra att ägna sig för mycket åt idrott och sport för det tar bort intresset från bibelläsning och bön. Det verkar faktiskt som om man, medvetet eller omedvetet, har tänkt som gnostikerna, skapelsen är bara till hinder för andlig utveckling. Asketerna levde t ex efter den filosofin. Intressant i det sammanhanget är dock att Jesus inte tycks ha delat uppfattningen, han uppskattade snarare det materiellt goda i livet.

Jorden och skapelsen, hur vi nu än tror att den gick till, måste ju rimligen vara god i grunden även om Birger Schlaug menade i en artikel att det som händer på åkrar och fält inte är enbart gott, småkryp äter andra kryp och äts i sin tur upp av andra större djur eller insekter. Visst är det så att det pågår en kamp på jorden för överlevnad, men det handlar inte om ondska utan just om överlevnad. Det onda och destruktiva i tillvaron har människan hittat på!

Tillbaka till vår besvärliga jord. Jag och många med mig har noterat att klimatet har förändrats steg för steg, kraftiga jordbävningar och översvämningar tycks ha blivit vanligare. Det finns människor som menar att det ingår i Guds plan för mänskligheten, som ett straff för människors onda och destruktiva livsstil. Och på ett indirekt sätt kan det vara så, inte på det sättet att Gud förorsakar naturkatastrofer, men på grund av vår hänsynslösa exploatering av jordens resurser. Öknarna breder ut sig på grund av skogsskövling, osv., det säger sig självt att jordens tillgångar inte är oändliga men vi tycks tro det många gånger. Om vi menar att jorden och den fysiska världen är ond i sig själv spelar klimatförändringarna ingen större roll, det som händer är förutsagt i Bibeln och inget att göra något åt. Men naturligtvis kan vi göra något för att stoppa den destruktiva utvecklingen, men det kräver medvetenhet och engagemang hos politiker och allmänhet. Låt oss göra det vi kan.

Texterna i Bibeln som handlar om ändens tid är litet varierade, i Johannes uppenbarelse kapitel 20 står det om ett tusenårigt rike som ska förekomma slutstriden och den nya skapelsen. Men Jesus talar inte om ett sådant rike vad jag förstår, i Markusevangeliet kapitel 13 säger han däremot att Gud kommer att förkorta den sista tiden för annars kommer ingen människa att kunna bli räddad. Samtliga texter är dock överens om att efter allt detta onda kommer något nytt och gott att komma. En återställd och god paradisjord ska ersätta den gamla jorden som vi människor faktiskt förstörde. Den apokalyptiska katastrofen blir alltså inte avslutningen på mänsklighetens historia.

Bosse Divander

Rune Divander är tillbaka som gästbloggare

Jag började dricka i 16-årsåldern, som många andra. Bara vissa helger i början. Det blev sedan oftare och när jag började på SAS, då var jag 22 år, blev det mycket oftare. Jag jobbade skift och många blev festerna när vi flyttade till Märsta. Det fanns också väldigt lättillgängligt på Arlanda, vilket gjorde att det eskalerade. För att hoppa lite i tiden, 1985 var det mycket illa, praktiskt taget varenda dag. När jag var hemma med vårt första barn drack jag varje dag och varje morgon bestämde jag mig för att inte handla idag. Slutade alltid med att jag handlade flera ggr samma dag. Då började jag fundera om det stod riktigt rätt till i huvudet.Jag kunde alltså inte bestämma själv, jag trodde att jag hade blivit tokig.

Det året gick serien Hill Street Blues, en amerikansk polisserie, på TV. I den serien fanns det en polischef som hette Frank Furillo, hans riktiga namn var Daniel Travanti. Han stod en gång i ett avsnitt inför en massa människor och sa Hi my name is Frank and I am an alcoholic. Han var på ett AA-möte. Jag undrade om AA fanns i Sverige. Jag gjorde dock inget åt det just då. Men lite senare det året, i augusti närmare bestämt, var jag på en tjänsteresa till Köpenhamn och när jag kom hem, sa jag till min hustru. Det här ska jag dricka upp och sedan är det slut.

 Efter en del sökande hittade jag AA i Uppsala och där skulle det vara ett öppet möte första måndagen i månaden. Det här var då den 1 sep och jag gick dit. Där stod två killar och berättade om sina liv och den enas liv stämde exakt in på mig, vilket jag inte kunde förstå för jag hade aldrig sett honom tidigare. Båda sa att de var alkoholister och då tänkte jag, jaha då måste jag också vara det. Jag fick frågan om jag tyckte att det här var något för mig och jag svarade att det verkar intressant. Då sa en av dem, då kan du ta nyckeln och öppna på onsdag. Det var dessutom en
helt annan lokal, en fritidsgård där allt måste ställas tillbaka där det stod innan. Jag frågade om det skulle komma någon mer, det visste de dock inte. Den onsdagen kom det tre andra personer och det blev väl inte något regelrätt AA-möte, men det gjorde väl mindre.

 Efter några månader berättade jag detta för en personalkonsulent på företagshälsovården och hon sa genast att du ska ha behandling. Jag tyckte det var onödigt, men hon stod på sig. Jag tänkte då att vill SAS lägga ut 30000 kr på mig, så tar jag det som utbildning. Jag var då den första som gick behandling på Noor från SAS. Det hade öppnat i juni samma år. Det var en helt fantastisk upplevelse, drygt fyra veckors internat med en otrolig gemenskap.

På den tiden fanns inga svenska terapeuter, bara amerikanska. Något år senare letade jag upp Daniel Travantis adress och skrev till honom, då hade jag fått reda på att han var nykter alkoholist. Jag fick ett fint svar där han tyckte att det var otroligt att en TV serie kunde få en person att gå till AA i ett helt annan land. Han önskade mig också lycka till. Efter ytterligare ett år la jag fram som förslag för SAS stationschef på Arlanda att jag ville arbeta med dessa frågor. Hennes svar: Jag är inte religiös, men jag tror att varje människa har en förutbestämd livsuppgift och nu har du hittat din, det är bara att gratulera. Sagt och gjort, jag fick ett kontor, arbeta dagtid och lite senare bil och mobiltelefon, 1987 hade inte många mobiltelefon. Jag bad henne också om utbildning och hon svarade bara, var finns den och jag sa USA, då sa hon boka in dig på den. Jag var på Hazelden Minnesota (det är det första behandlingshemmet som startade 1949) i tre dagar på utbildning.

Jag började sedan med att hjälpa andra som hade problem och startade utbildning för chefer, arbetsledare och fackliga om bud i dessa frågor. SAS införde efter tag denna utbildning som obligatorisk för alla nya ledare. Jag tog också en massa uppdrag utanför SAS, vilket gjorde att min chef sa en dag, du är ju självförsörjande. Jag drog
alltså en min lön utanför SAS. Jag träffade dåvarande NTFs direktör som bad mig utbilda samtliga länstrafikkonsulenter, vilket jag håll på med ganska länge.

Under den här tiden träffade jag Bengt Öst, rapports nyhetsankare på den tiden, och han och jag åkte land och rike runt och berättade våra helt skilda historier, han om sin dotter som blivit påkörd av en rattfyllerist och jag om mina fyllekörningar. Under den här tiden träffade jag en man som var. VD för Provita som nu tagit över behandlingshemmet jag hade varit på. Han och Bengt Bedrup skulle starta en alkoholfond. De skulle ha en presentation om denna fond och ville ha en del dragplåster som, Billan Westin, Lasse
Berghagen, Arne Ljungstedt och Britta Blom. Bengt Bedrup hade ringt till Janne Carlzon, då VD för SAS, och fick svaret att om det gäller alkoholfrågor, då får ni ringa Rune Divander. Jag fick Janne Carlzon att ställa upp och jag ordnade en presskonferens på Frösundavik, SAS
huvudkontor, där alla dessa ställde upp. En väldigt kul grej och ett fantastiskt minne. Därför hörde de av sig till mig. För Provitas styrelse var Ulf Adelsohn, gamla moderatledarens ordförande och
när han fick höra mitt namn hade han sagt den mannen ska vara chef för Noor!

Alltså ringde de 1990 och jag fick frågan om jag ville bli platschef på behandlingshemmet där jag varit patient fem år tidigare, där jag började i november 1990. Efter ett par år där fick jag frågan om jag ville bli VD för Alna i Uppsala och där var jag i 15 år tills jag gick i pension. Under alla dessa år jag dessutom föreläst på diverse ställen, ett litet tag på frivården, i 10 år på lärarkandidaternas utbildning och för blivande farmaceuter där jag fortfarande föreläser två ggr/år. Jag har och har haft ett helt fantastiskt liv, allt för allt för att jag slutade att dricka alkohol. Jag går på AA nästan varenda måndag i en grupp som jag och en gammal god vän och kollega startade i augusti 1990. Tyvärr gick den vännen bort och begravdes i fredags den 3 nov.                                                                                           

Idag tog jag mod till mig

Jag är ofta en fegis när det gäller att prata om min tro med människor på mitt jobb. Jag tror att det beror på att jag är rädd för vad folk ska tycka och tänka. Att människor ska tycka att man är knäpp eller mindre intelligent, för att man tror på Gud. Jag önskar att jag var modigare än jag är. Men idag tog jag mod till mig och sa till en arbetskamrat: "Du kanske vet att jag tror på Gud?!" Han svarade lite tveksamt ja. Och jag fortsatta med att säga, att jag har bett för din fru tidigare och ska be för henne nu också när hon ska opereras imorgon. Min arbetskamrat sken upp (vet dock inte av vilken orsak han sken upp, om det var för att han tyckte att det jag sa lät roligt eller om det var för att jag brydde mig och ville be för hans fru.) Men samtidigt som han sken upp tittade han på mig och sa: "jätteschysst". Och det verkade som han menade vad han sa. Så efteråt kändes det gott att ha tagit mod till sig. Jag som är en fegis blev modig för en liten stund.

Sorg i mitt hjärta

Ikväll har jag en sorg i mitt hjärta som tynger mig. Är ledsen för alla vilsna människor i världen. Mitt hjärta håller på att gå sönder pga all ondska och synd som finns i den här världen. Men jag känner också en sorg över min egna synd. Jag är besviken på mig själv att jag faller i synd. Synd är ett underskattat ord i denna tid i världen och framförallt i Sverige. Känner en sån förkrosselse över alla vilsna människor i Sverige idag. Jag känner också sorg över alla kristna inklusive mig själv som inte prioriterar det som har ett "evighetsvärde".

Min Bön till Gud ikväll: Hjälp mig Gud att inte slösa bort den dyrbara tid som du gett mig. Amen. 

"Värsta månaden på hela året"

Snart så kommer den jobbigaste tiden på året och det är december månad.
I december månad, ska man sätta upp adventsljusstake
man ska köpa julblommor
man ska baka lussekatter och pepparkakor
man ska köpa julgran och pynta julgranen
man ska köpa massa julmat,
man ska gå på julfest med jobbet
man ska köpa julkort och skriva julkort
man ska städa
man ska köpa julklappar
man ska julpynta
man ska slå in julklappar
man ska göra julgodis
man ska laga massa julmat
man ska köpa ännu mer julklappar
man ska göra pepparkakshus,
man ska köpa julklappspapper och tejp
och mycket annat. Men sen när julen kommer så får man äntligen lite julefrid.

(Jag gör inte allt på den här listan, och jag drog det till sin spets. Man kan ju faktiskt göra vissa av dessa saker redan långt innan egentligen, men om man inte är lagt åt det hållet så sparar man allt till december. Och man behöver ju egentligen inte göra allt som står på den där listan, men om man har gjort det varje år sen när man var liten så känns det inte riktigt som jul om man hoppar över vissa punkter på listan, eller?!)

I vilket fall som helst borde inte julen handla om att köpa och göra massa saker. Julen borde handla om reletioner och ta hand om varandra, och att umgås med dom som är ensamma.

Ingen borde behöva känna sig stressad innan jul och inte under själva julhelgen heller (åka runt till hela tjocka släkten, dock gör inte jag det). Ingen borde känna sig som en "sämre" människa om man inte hinner med att göra allt som "ska göras" innan jul . Du borde känna, att du bara behöver göra det du vill, orkar med och hinner att göra utan att stressa ihjäl dig.

Jag önskar dig och mig själv, lycka till!

Detta inlägg har min gästbloggare Rune Divander skrivit

Min prostatacancer

På eget initiativ tog jag kontakt med vårdcentralen för att göra ett PSA-prov, alltså ett blodprov, om det visar ett värde som är förhöjt, kan det vara en indikation på prostatacancer. Jag fick tjata mig till det. Finns det inga symtom, då behövs inget prov sa doktorn. Men efter mycket tjat blev det slut ett prov. Varför man inte gör allmän screening på män, är för att PSA-provet kan vara förhöjt utan att det är något problem. Då måste de gå vidare för att göra ytterligare undersökningar, vilket i sin tur kan skapa oro hos patienten. Mitt prov var förhöjt och några veckor efter provet, fick jag en kallelse till urologen för att göra ett ultraljudstest, vilket jag ska göra den 21 juni. Ännu så länge känner jag ingen oro, men ibland så kommer ändock funderingar. Min pappa och min farbror hade båda prostatacancer, min pappa gick igenom behandling och dog av helt andra orsaker (ålder drygt 95 år), men min farbror dog av att cancern spred sig!

Tänker i denna blogg skriva så öppet som möjligt om vad som händer när det gäller detta ämne, men självklart också skriva om andra mer upplyftande saker. Jag tycker dock att det talas för lite om prostatacancer, den cancern som tar livet av flest människor i vårt land. Fler dör alltså av prostatacancer än av bröstcancer!

I morse så var det så dags för att åka till Akademiska för att göra en ultraljudsundersökning av prostatan! Efter att ha anmält mig i kassan och betalat, så får jag se en gammal kollega, som varit där och tagit bort en kateter efter hans operation av prostatan. När han och jag sitter och pratar så ser jag Monicas systerdotter, Mia, som är sjuksköterska på Ackis!

Efter en stund blev jag inkallad till doktorn och han talade om hur det hela skulle gå till. Jag hade läst på dagen innan och var väl förberedd. Sedan kom en sjuksköterska och började berätta om en studie och kom med papper som jag läste igenom och accepterade att vara med i. Det innebar att gå iväg och ta ett antal blodprover. Tillbaka hos doktorn, fick jag en antibiotikatablett, tar. av brallorna och lägga mig på en brits. Själva undersökningen med en stav som är 2,5 cm i diameter, är inte speciellt skön, framför allt tre dagar efter koloskopin, tog ungefär en kvart. I den staven för doktorn in ett instrument som går igenom tarmslemhinnan och nyper bort en bit av vävnaden på prostatakörteln. Det känns knappt något, efter att de har sprutat in, som doktorn sa "nu blir det tandläkarbedövning". Svar på biopsi proverna får jag den 16 juli, då jag ska återkomma till Ackis! Jag är inte den oroliga typen, men det är klart att funderingarna kommer, även om läkaren sa att prostatan såg  normal ut och kändes normal. Det är bara att försöka se positivt på hela saken, och ta en dag i taget samt hoppas på det bästa.

Svar på biopsin

På förmiddagen idag var jag på Akademiska för att få svar på de biopsiprover de tog för ett tag sedan. Doktor Johan Heinius började med att tala om att två av proverna visade en beskedlig cancer. Han berättade sedan om de olika typerna av prostatacancer som finns. Han förklarade det med att det finns 4-5 typ och 2-3 typ. Jag har skärvor av 3 , med tanke på min ålder var hans förslag att ta det coolt i tre månader och sedan göra en ny biopsi. Därefter avvakta och se hur det utvecklat sig! Det förslaget sa jag att jag går på, det är ingen idé att hetsa upp sig innan man vet hur utvecklingen kommer att gestalta sig. Självklart var det inte det beskedet jag hade hoppats på, ordet cancer gör ju att man hickar till. Jag var dock lite förberedd på att det kunde bli det svaret, någonstans fanns ju risken att det skulle vara så. Nu tar vi en dag i taget och fortsätter att njuta av livet och att jag fortfarande mår fantastiskt bra.

Jag beställde kopior på min journal och dess sa följande

Till urologen och beskedet i måndags, doktorn sa att jag hade skärvor av typ 3, vilket efter lite googlande, jag uppfattade som Gleason 3. i journalen står det mycket riktigt "I två av tolv biopsier Gleason 3+3 i ett område på fem millimeter."

Bedömning "Jag tycker att vi i första hand gör en ny biopsering om tre månader, därefter fattar vi ett definitivt beslut. I nuläget finns ingen anledning till oro"

Huvuddiagnos Malign tumör i prostata

Varför kunde inte doktorn säga att det var Gleason han menade, jag sa ändå att jag kommer att läsa allt som finns om prostatacancer? Nästa gång jag träffar honom, ska jag definitivt säga åt honom "prata i klartext, i lever ju i cyberåldern!"

Jag har också läst ännu mer, den senaste boken jag läser är Guide to Surviving Prostate Cancer, en tegelsten på engelska, men skriven på ett roligt och populärt sätt. Författare är en prof. i urologi i USA, som har en massa erfarenhet och forskning bakom sina uttalanden. Han förespråkar att alla män över 40 år SKA ta ett PSA-prov och en rektal undersökning av prostata. Ganska enkel och väldigt billig! Har man då ett lågt PSA-värde, så kan man vänta fem år till nästa prov! Men då ska man kallas regelbundet, vart femte år! Boken har givit mig massor av tillförsikt, vilket är det viktigaste när jag har fått beskedet. Jag har svårt att INTE engagera mig, DE FLESTA MÄN BORDE TESTA SIG!!!!

Var finns jämlikheten när det kommer till de vanligaste cancerformerna i Sverige? Generell mammografi, självklart - generell "pappografi", NEJ!? Varför tillåts det att ca 2 400 män dör varje år av prostatacancer, det blir drygt 200 män varje månad, nästan SJU VARJE DAG! Varför görs det inte allmänna PSA prover på män, precis som det görs mammografi på kvinnor?

När jag försökte att få personal från Akademiska sjukhuset att ställa upp och informera om prostatacancer och PSA prov på Kulturnatten den 8 september, får jag svaret av Henrik Pederby, Kommunikationschef "Information om hälsa är viktigt. Därför har landstingen och regionerna i Sverige gjort gemensam sak och skapat www.1177.se På sjukhuset har vi dessutom Blå rummet - information om hälsa och sjukdom." Det är ju skrattretande, ska en man söka information om något som han överhuvudtaget inte har reflekterat över? Män söker vård i mindre utsträckning än kvinnor, det är fakta. Varför skrivs det så lite om prostatacancer? Det verkar vara väldigt mycket hysch hysch kring detta ämne. Antagligen p g a att biverkningarna är inkontinens och impotens. Är man impotent är man ju ingen man? Precis som att manligheten sitter mellan benen. Vet inte om jag skrivit om det tidigare men jag citerar Bert Karlsson: Är hellre impotent och lever, än potent och finns i himlen! Klart att det är tråkigt och kanske till och med tragiskt att inte kunna ha sex, men kärlek består av så mycket mer! Har man dessutom en förstående hustru så går det bra att fortsätta att leva ett fint liv! Nu är jag inte där (ännu), kanske aldrig kommer dit heller, men vi har pratat om det, vilket jag tycker är det viktigaste i ett äktenskap eller förhållande. Kommunikation om allt! När det gäller det här är det än viktigare, båda är ju "drabbade".

Tankarna kommer och går, ibland går det flera dagar och jag tänker knappt på att jag har cancer, andra dagar så finns det där! JAG HAR CANCER!? Nu är mitt liv så mycket mer, därför kan jag leva ett gott liv, till nästa provtagning.

Jag visste inte ens vad PSA prov var innan jag hade pratat med med några gymkompisar och när jag då ringde till vårdcentralen för att få ta ett slikt prov, då försöker de övertala mig att INTE TA DET! När jag propsar på att få ta ett, visar det sig till slut att jag har cancer i prostatan. Ja, jag vet att jag har skrivit det tidigare, men det tål att upprepas!

Efter att ha läst väldigt mycket om prostatacancer, påstår en professor i urologi i en bok han skrivit (Dr. Patrick Walsh, The John Hopkins Medical Institutions) att när man får beskedet, har cancern funnits i 10-12 år!

Läser man i Dagens Medicin den 15 augusti 2012 "Ny studie kan stärka nytta med PSA-screening", artikeln finns här http://bit.ly/O3HOgL

Rosa bandet-galor är det varje år och det har jag ingenting emot, men varför har vi inte enda Blå bandet-gala? Jämlikt - NEJ!

MC-kortege mot prostatacancer

När jag började med att försöka få till den här kortegen hade jag hoppats på 15 kanske 20 hojar - det kom TRETTIO!!! 30 hojar (mestadels sporthojar) i stan i samlad tropp låter, det kan jag lova! Jag är överväldigad av att så många ställde upp för denna sak och dessutom var majoriteten väldigt unga, också två tjejer ställde upp. Extra tack till Lovisa och Gisela!

Vi startade vid fyra mackarna Vaksalagatan/Tycho Hedén kl 1300 och körde genom Uppsala. Tillstånd av polisen och dispens av kommunen att köra in bussgatan till Resecentrum, där vi alla parkerade! Många höjda ögonbryn när 30 hojar kommer rullande där det normalt bara går bussar och Taxi. Vid framkomsten stod Prostatacancerföreningen  Uppsala med roll-ups och fyra personer som delade ut information om prostatacancer och samlade in pengar! Hoppas att det blev en slant till Fonden mot Prostatacancer.

För de som önskar se delar av kortegen filmad, av Rune och Nicklas Divander samt stillbilder av Christian Divander, här är en länk till youtube

Alla vi som har söner kommer i framtiden att ha nytta av dessa medel och även kvinnor. Det drabbar ju inte bara mannen om han blir impotent, båda drabbas. Forskningen måste få mer pengar för att vi ska få fram bättre och tillförlitligare test som gör det säkrare att säga om det behövs operation/strålning eller avvaktande kontroll! Vi måste få ner antalet döda varje år, från ca 2400, allra helst till noll!

Jag VET att det kommer att gå bra. Jag tänker inte tänka negativa tankar, bara positiva, även om det kommer små frön av tvivel in i min hjärna då och då. De sparkar jag ut så fort det går. Måste för att kunna fortsätta leva på ett optimistiskt och positivt sätt. Jag har så mycket att leva för, en fantastisk hustru, fyra fantastiska barn och jag vill fortsätta att köra hoj i många år till!

Tankarna dagen innan en ny biopsi är många! Varför ska en ny biopsi tas? Jag fick ju beskedet i juli att jag har cancer!? Är det för att jag hade "bara" två av tolv biopsier med cancer? Ska det bli fler i morgon? Färre lär det ju inte bli. Jag försöker att tänka positivt, "det är inte värre, det blir samma resultat". Samtidigt kommer ändock funderingar om att det blivit värre.

Jag går upp nästan varje natt och kissar numera, något jag väldigt sällan gjorde tidigare. Kan det vara ett varslande tecken? Jag vet inte. Försöker bara sätta ord på mina känslor för närvarande. Det blir liksom lite mer avdramatiserat när jag gör det. Hur som helst har jag bestämt mig för att leva ett långt och bra liv. Huvudet vill ibland ställa till det, men med vilja ska jag komma långt. Jag själv styr och inte känslorna! Och hör sen! (Det sista sagt till mig själv)

Just nu känns livet som en fantastisk gåva, jag som tidigare varit så negativt inställd till höst och mörker, kan idag vara väldigt glad åt höstens alla färger när jag är ute och går. Vintern kommer att snabbt gå över i vår och sommar och jag ska fortsätta här på denna jord, tänker inte på något sätt överge alla jag älskar och som också älskar mig. Prostatacancer eller inte! Den ska definitivt inte få ta över, jag är herre över min egen situation, jag bestämmer, kanske inte över allt. Men väldigt mycket i alla fall! Jag/vi har ett eget hus med en fin trädgård, ny bil och motorcykel, ja, livet leker. Framför allt - vi är "friska" och det måste man vara tacksam över! Huvudet är fortfarande friskt (något så när i alla fall, har inte fått det undersökt) och det är nog det viktigaste!

Del 1 Hjärt- kärlanalys

Idag har jag varit och gjort analys på mitt hjärta och mina blodkärl! Blodtryck 134/90, puls 66 (efter att ha gått snabbt från bilen). Här mäts också det som kallas pulsvågshastighet, är farten på den tryckvåg som bildas vid varje hjärtslag som fortplantas i artärerna. Normala värden är 7 m/s - 9,7 m/s, optimalt är under 7, jag har 7,7! Det här värdet visar om kärlen är förträngda eller inte, så jag är väldigt nöjd!

Del 2 Biopsisvar och resultat

Det blev lite limbo! Svaret på biopsin var: 10 prover, 3 med cancer Gleason 3+3, alltså oförändrat med den skillnaden att det förra gången var 5 mm och den här gången 3 mm cancer! Förslaget från dr Sam blev, vi tar ett nytt PSA, en MR (magnetröntgen) så att han kan göra en ny biopsi med den som grund (om det skulle finnas förändringar på MRn så kan han rikta biopsinålen mot det området).

Konstigt blev det, skulle ju bestämma tid för operation.

Det har nu gått nästan sex månader sedan jag fick beskedet att jag har prostatacancer. Ibland är det lite märkligt att tänka på det, jag som är helt frisk, har inga symtom och mår fantastiskt bra. Julen har passerat och med den mycket god mat, trevligt umgänge med våra söner på julafton, annars väldigt lugnt och skönt. Nu är det bara knappt ett dygn kvar av 2012 och ett nytt år väntar med nya möjligheter och förhoppningsvis nya fantastiska möten - återkommer till det! Tillbaka till cancern, jag skrev senast om att jag skulle få vänta tills slutet av januari början på februari, då vi ska ta ett nytt prov. I början på december hade Prostatacancerföreningen i Uppsala styrelsemöte och jag var med, det började med lunch och under den berättade jag om läget för mig. En av de andra i styrelsen sa att han tyckte att det var konstigt att jag skulle vänta ytterligare med ett så högt PSA (15). Hans läkare hade sagt när han hade drygt 7 i PSA, nu är det dags för operation. Det är samma läkare som jag vill ska operera mig, denna man som jag pratade med tyckte att jag skulle ringa till Urologen när jag kom hem. Jag ringde dagen efter och trodde kanske att jag kunde få en tid innan jul, men icke, den doktorn är en upptagen man. Jag vill inte skriva ut hans namn här innan jag har pratat med honom och berättat att jag bloggar om det här. Hur som helst, han ska ringa mig den 2 januari, alltså på onsdag, vilket jag ser fram emot. Kanske blir det operation inom en snar framtid!

Har idag pratat med kirurgen jag vill ska operera mig, han sa direkt att det var en oroväckande utveckling av PSA-värdet!? Hur kan doktorer ha så olika uppfattning? Han skulle ordna så att jag fick ta MR så snart som möjligt, så att det inte ska inkräkta på operationsdatumet. Han bestämde i telefon att jag ska opereras i februari, alltså redan nästa månad. Jag känner faktiskt en stor lättnad att det nu blir av, i stället för en ny biopsi och mer väntan.

Måndagen den 4 mars, ringde de från Urologen och fråga om det var OK att bli opererad på onsdagen. De hade en återbudstid och jag tyckte att det var lika bra att få det gjort! Jag skulle infinna mig på avd 70E1 vån 4 på tisdagen kl0830. Det blev inskrivning, EKG en massa prover. Efter det träff med en av doktorerna som skulle vara med som kirurg, Oscar, tillsammans med M.H. Han gick igenom vad som skulle ske, därefter lunch och väntan på att träffa nästa doktor, narkosläkaren. Hon ställde samma frågor som de två tidigare hade gjort, berättade ingenting, det var en ganska onödigt träff. Tyvärr hade de ingen sängplats, så jag fick åka hem och äta middag, titta på TV och sova i min säng. Åter till avdelningen kl 0700 nästa morgon. Tack och lov fick jag åka taxi, som min gode vän och granne ordnade åt mig. Den stod och väntade kl 0630. Jag fick en sängplats och skulle byta kläder så att jag var klar 0720, 0735 kom två sköterskor (de två som kom att bli mina favoriter, Ragnheidur och Savanne)och hämtade mig, dags att rulla ner till operation. Inne i operationssalen var det ett helt gäng människor, narkossköterskor och läkare. De berättade vad som skulle hända, först en nål i vänsterhanden där sövningsmedicinen skulle skjutas in. Den sköterskan hade nog aldrig gjort detta förut utan fick råd av narkosläkaren hur det skulle gå till, men mitt upp i när han försökte få in nålen säger läkaren - "nej inte så där, jag gör det själv i andra handen. Min vänsterhand är fortfarande alldeles svart av det första misslyckade försöket. När det var gjort i andra handen, samtidigt som jag fick en mask över näsa och mun, sa de godnatt och jag somnade! Jag antar att rakning och tvättning skedde under narkos. Operationen skulle börja 0830, det hade jag fått reda på innan, först ut den morgonen. 1040 tittar jag på klockan på väggen och det är full aktivitet runt mig och plötsligt säger någon att jag har bara 85 i övertryck, jag talade om att jag hade fruktansvärt ont i magen, då en annan röst säger "nu är det dags att sova igen" och sen är jag borta. Vad som hade hänt var att jag blödde på många ställen i magen, även fast Michael (allt enligt min journal) hade sytt på många ställen innan den första operationen avslutades. Inget specifikt ställe kunde hittas där det blödde, utan det var på flera ställen som han sydde igen! Nästa gång jag vaknade var strax efter kl 14. Jag hade valt titthålskirurgi för att få en lättare och snabbare rehabilitering, nu blev det både titthåls- och öppen kirurgi! Den stora öppningen gjordes från naveln och ända ner. 28 st agraffer, ser ut som plåtstaples utan på min mage och dessa plockades av distriktssköterskan igår, den 18 mars. På uppvaket blev det en lång frustrerad väntan, mitt blodvärde var alldeles för lågt, 77,  för att jag skulle få komma upp på avdelningen, jag hade fem nålar med flera portar i båda armarna och händerna, där jag fick blod, näring och där blodtrycket kollades i två portarna. Läkaren på uppvaket, en kvinna som aldrig presenterade sig, var fruktansvärt störig. Jag frågade henne när jag kunde få komma upp på avdelningen och hon svarade: Vid fyra och om du lovar att inte komma tillbaka!??? Vad är det för ett svar! Jag hade åtskilliga gånger bett om min telefon, eftersom jag hade räknat med att vara tillbaka på avdelningen vid lunch och ingen visste var jag var! På e.m. kom iaf Monica och Annika, de hade gått till min sal och där fått reda på att jag låg kvar på uppvaket! 2300 kom läkaren tillbaka och sa att nu ska du slippa oss - ingen rolig människa. Jag kom upp på avdelningen kl 0003 och jag sa direkt att jag ville ha min telefon så jag kunde skriva att nu var jag tillbaka!

Tiden på sjukhuset gick ganska fort, jag fick flera besök, vilket var väldigt välkommet! Jag var uppe och gick dag 2, annars låg jag mest i min säng och sov mycket vilket jag tror var bra för mitt tillfrisknande. Maten är ju inte mycket att hurra för på sjukhuset, i min journal stod det att jag skulle ha kost enligt ordination, något som man inte tog någon hänsyn till. En av de första dagarna fick jag isterband och stuvad potatis, väldigt starka isterband och det ger man väl inte till någon som är nyopererad i magen? På söndagen var det pizza till lunch, något som rondläkaren verkligen undrade över! Måndagen den 11 mars fick jag höra på ronden av min doktor, M.H., att jag skulle få åka hem efter lunch. Monica kom och hämtade mig, liten pärs att åka bil men till slut var vi hemma och jag kunde lägga mig i soffan. Där har jag sedan tillbringat den största delen av min tid, även om jag har försökt att gå ut och gå några gånger för att magen skulle komma igång. På onsdagen gick jag till gymmet och träffade mina gympolare som var nyfikna på hur det hela gått, stannade en timme och fikade med dem!

Söndagen den 17 mars fick jag väldigt ont i kisseriet, något som jag inte hade känt av överhuvudtaget tidigare. Misstänkte urinvägsinfektion och sa detta till distriktssköterskan som skulle plocka bort agrafferna. Hon kollade upp det och fick svaret att det stämde. Hon gick iväg till en doktor och fick penicillin utskrivet, som jag hämtade på apoteket när jag gick hem. En promenad som brukar ta 12-13 minuter tog 25 minuter. Det gick iaf, vilket var huvudsaken. Måndag kväll var första dagen som jag kände mig ganska bra, penicillinet hade börjat verka och jag kände en mycket stor tillfredsställelse att agrafferna var borta, det spände inte längre i magen när jag skulle resa på mig. Den kvällen var den första som jag satt upp och tittade på TV och inte låg i soffan. Idag är första dagen som jag sitter en längre stund på en stol och kan skriva denna blogg, något som jag trodde jag skulle ha gjort för länge sedan.

Nu ser jag fram emot torsdag, då ska katetern dras och efter det börjar livet igen, numera prostatalös och utan cancer i kroppen. Jag får dock vänta 4 veckor till innan jag kan börja träna, vilket känns lite tufft, däremot skulle jag kunna köra hoj ganska snart. Jag frågade min doktor om detta och han sa att om sadeln är bred så är det inga problem. Nu är ju inte detta aktuellt iaf om man tittar ut, det småsnöar och våren verkar vara långt borta.

Efter operationen har jag haft 3 urinvägsinfektioner, varav den senaste var det värsta jag varit med om. 39,9° feber, 285 i sänka (ska vara mindre än 5) och kunde knappt kissa. In på akuten och blev kvar i fyra dygn med dropp, förutom sista dagen när jag kunde äta. Nu trodde jag att allt blir bara bättre, vilket det har blivit - tills nu!

Lite roliga saker också att berätta, i lördags var jag tillsammans med 23 andra hojåkare körde en blivande brud, möhippa. En ca 10 mil lång resa genom Uppland till ett ställe där de skulle ha femkamp! Blivande bruden tyckte att det var jättekul likaså vi andra!

Nu får nog hojen stå ett tag, vill inte riskera något.

Idag var jag på återbesök, hade en massa frågor till doktorn, bl a varför det gör så ont fortfarande när jag kissar. Har gått i omgångar, förra veckan var en bra vecka, sen kom det tillbaka i fredags och idag var det nästan som en ny urinvägsinfektion var på gång igen. När jag sa det till doktorn, ville han gå in o kolla. Där var det trångt och han bestämde sig för något som heter sondering, ett stålinstrument som en stor krok förs upp i urinröret för att vidga det trånga. Det första var ca 4 mm tjockt och med det kom han hela vägen in i blåsan. Det lite tjockare han använde sen, gick inte alls. Titta igen och då var det ännu mer svullet, tillbaka till nr 1 ett antal ggr, men det gick inte heller. Detta var inte direkt skönt, ganska ont om jag ska vara ärlig! Då bestämde han sig för att operera i stället, vilket blir i juli. Det verkar som denna prostatacanceroperation har skapat en massa problem, men som jag sa till till doktorn har jag sluppit läckage, vilket är väldigt vanligt, det är det positiva i hela historien. Jag försöker hela tiden hitta positiva saker och koncentrera mig på det, det negativa får man försöka glömma vartefter. Vi har ju hitintills haft en otrolig försommar vilket lättar upp humöret!

Ovanstående är fr o m maj 2012 - apr 2013

Idag lever jag en fantastiskt liv och har inga problem av min prostatacancer!

Nya Testamentets spännande tillkomsthistoria!

Det är kanske inte så ofta som frikyrkligt eller kyrkligt engagerade människor, eller oengagerade, funderar på hur NT kom till? Men det är faktiskt en spännande historia! Hur började det hela? Följ med på en liten resa så får du se.

Det började med att en profet och judisk lärare från orten Nasaret, förövrigt en obetydlig plats, började att vandra mellan byarna i Galileen och undervisa om Guds rike. Du har förstått att det handlar om Jesus. Själv skrev han aldrig något så långt man vet, men snart nog tog berättelserna om hans liv och verksamhet fart. De gick från mun till mun som man brukar säga. Men det slutade inte med det, flera personer satte sig ner och skrev, papper fanns ju inte så man måste ha haft tillgång till papyrus (en växt som förekom längs Nilens stränder och som behandlades efter en särskild metod).  Jesus och hans vänner pratade arameiska eller hebreiska, två semitiska språk, och kanske var det så att de allra första berättelserna skrevs ner på de språken, men så småningom blev de överförda till grekiska (den tidens engelska). Från början hade evangelierna varken verser eller kapitel och inga mellanrum mellan orden, gissa om det måste ha varit svårt att läsa texterna! Men de allra flesta kunde varken läsa eller skriva så det gjorde kanske inte så mycket ändå. Naturligtvis fanns det ett stort intresse av att få höra om profeten från Nasaret, så texterna lästes upp när de troende samlades. Man kan nog tänka sig att det var knäpptyst under uppläsningarna!

Den berättelse  om Jesus som först skrevs ner och så småningom  kom med i det Nya Testamentet, någon gång under 300-talet, var Markusevangeliet. Det evangelium som skrevs sist var Johannes berättelse om Jesus. De två evangelierna har förövrigt helt olika stil, både språkligt sett och teologiskt.

Eftersom boktryckarkonsten uppfanns först långt senare, på 1500-talet, måste allt skrivas ner för hand. Man kan tänka sig vilket tålamodsprövande arbete det måste ha varit. Kopior av originaltexterna skrevs ner och kopia efter kopia följde. Det som brukar kallas för grundtexterna är alltså kopior av de ursprungliga manuskripten som sedan länge är borta. Tänk om vi hade haft tillgång till dem idag, så fantastiskt det hade varit! Men det har vi inte och det närmaste vi kommer i dagsläget, är en kopia av Paulus brev från 200-talet, kallat P46 ( P står för skrivet på papyrus). Förmodligen skrev Paulus inte sina brev själv men dikterade för olika skrivare. 1 Tessalonikerbrevet anses vara den äldsta texten i Nya Testamentet.

Först under 300-talet samlades alltså de olika evangelierna och breven och samlades till det som vi idag kallar Nya Testamentet. Hur fick vi då NT på svenska? Jo, via Martin Luthers översättning av en grundtext som kallas Textus Receptus, förövrigt vilar också den berömda översättningen till engelska, King James Version, på samma grundtext. 1526 gavs den första svenska översättningen av Nya Testamentet ut, kallad Gustav Vasas Bibel eller Reformationsbibeln, och via tyskan kom två nya bokstäver in i det svenska alfabetet, nämligen ä och ö. Textus Receptus var länge den dominerande grundtexten men har idag inte samma ställning ibland de olika grundtexterna, den anses behäftad med flera svagheter. Två grundtexter som idag brukar lyftas fram är Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus. Båda skrevs på 300-talet och berättelsen om hur Sinaiticus upptäcktes är en spännande historia i sig, som jag kanske kan återkomma till någon gång.

Jag kunde fortsätta betydligt längre än så, men nu har du som läsare fått en liten inblick i hur berättelserna om den judiske läraren och profeten Jesus  från Nasaret, blev en världsberömd bok som har översatts till många olika språk och blivit spridd till snart sagt alla länder och folk. En fascinerande historia!

Bosse Divander

Guds visdom

Gud är stor, mycket större än vi kan ana och förstå! Hans intelligens och visdom går inte att jämföras med mänsklig intelligens och visdom. Ibland tror vi människor att vi vet bättre än Gud, men då är vi väldigt fel ute. Det bästa vi människor kan göra när det gäller detta är att ödmjuka oss inför Guds visdom. Gud vet alltid bäst, i alla lägen. Han har svaren på våra frågor, stora som små.

Jag vill önska dig Guds rika välsignelse!

Gud älskar dig

Jag vill skriva till dig som funderar på att ge upp din tro på Gud. Låt inte dina omständigheter eller människor i din närhet, göra så att du slutar tro på Gud. Jag tror att Gud själv säger till dig nu:
"Jag älskar dig, håll fast vid mig och jag ska hjälpa dig". Kan vara så att det finns människor som läser detta blogginlägg och har lämnat Gud redan, kanske lämnade du Gud för flera år sedan. Det är inte försent för dig att komma tillbaka till Gud, Gud som är din far och som väntar på dig. Be en bön till Gud nu, för du är Hans barn. Gud vill omsluta dig i sin kärlek och leda dig rätt i livet.

Gud välsigne dig!

Hårdrockaren Mikael, del 2

Mikael satt som förstenad när han satt och lyssnade på Iron Maiden med sin kusin Tomas. Hans öron hade nog aldrig sett större ut än när han för första gången hör Iron Maiden sjunga och spela Run to the hills. För Mikael känns nästan denna stund som en religiös upplevelse. Hans kusin Tomas sitter och headbangar till musiken. Lustigt att jag aldrig har lyssnat på hårdrock förens nu, tänker Mikael. Helt plötsligt öppnas dörren in till Mikaels rum och in kommer hans pappa, som ser nästan ser lite chockad ut, så utbrister han:
-Vad är det för oväsen som ni lyssnar på pojkar?!
-Det är ju Iron Maiden svarar Tomas kvickt. Mikaels pappa ser mest förbryllad ut och frågar Mikael.
-Du har väl inte haft sönder bergsprängaren alla redan?!
-Vad menar du pappa frågar Mikael tillbaka lite surt.
-Det låter ju som något har lossnat inne i apparaten svarar hans pappa samtidigt som han kliar på sin flint och ser förvirrad ut.

Hårdrockaren Mikael

Det var en gång en pojke som hette Mikael. Han var 13 år och i utvecklingsstadiet puberteten. Mikael hade rödlätt kort hår, smal som en sticka och 43 i skostorlek. Han gillade att lyssna på musik. Han hade fått en bergsprängare av sin far i julklapp. Hans far hette Bengt och var rörmokare. Bengt lyssnade på dansbandsmusik. Han kallade själv musiken för kärlekens språk. Detta var på det glada åttiotalet. Mikael lyssnade mest på musik från radion. Där spelades mest pop och annat skräp. Men så en dag kom hans kusin Tomas på besök. Han hade med sig ett kassettband med Iron Maiden.

- Nu ska du få höra riktig musik sa Tomas till Mikael. Han tryckte på play och från högtalarna började det strömma ut hårdrock. Efter bara några sekunder utbrister Mikael med stora ögon. 

-Wow! Vilken häftig musik. 

Några tankar om livet

Vi har bara ett liv. Ett liv med både upp och nedgångar. Ett liv med personliga tillkortakommanden. Men också ett liv där vi får växa och bli lite mer nöjda med oss själva.

Vi vet inte hur långt vårt liv kommer att bli. Ett av livets orättvisor är när t.ex. ett barn dör och aldrig får chansen att växa upp och  uppfylla sina drömmar. Eller när en nybliven förälder får cancer som leder till döden och missar sitt barns uppväxt. Svårt att förstå allt här i livet. 

Livet rymmer många mysterier. En del tror att det finns en mening med allt som händer, men det tror verkligen inte jag. Däremot tror jag på att varje människa kan hitta en mening med sitt liv. 

Det finns mycket som kan "binda" en människa, t.ex. människofruktan, sjukdom, blyghet, dåligt självförtroende eller psykisk ohälsa. Men självklart finns det fler saker som kan hålla en människa "bunden" Men jag tror att alla som känner sig "bunden" av något kan bli fri. Det negativa i livet kan vändas till något positivt. Det här vara bara några tankar om livet.

Jag önskar alla allt gott

Hösten

Du kom efter sommaren.
Jag blev överväldigad av din skönhet.

Du färdades med vinden.
Jag blev berörd av din färgprakt.

Du andades genom löven.
Jag blev glad av din sol.

Du formades av tiden.
Jag fick frid i mitt hjärta.

Armageddon

Solen vändes i mörker och månen i blod. Eldklot från himlen slog ner på jorden. Människornas ögon lyste av skräck. Nattens ryttare kom med mörka ärenden. Stjärnor miste sitt sken, en efter en. En farsot svepte fram som en dimma över allt liv. Gräset törstade efter daggen, för den fanns ej mer. Hagel stora som snöbollar föll ner från skyn. Krigare sändes ut över alla nationer, men dom kom aldrig hem igen. Tjock rök från Babels torn förgiftade luften från norr till söder och från väster till öster. En man med svart kappa och en käpp gjord av diamanter drog fram över världen. Överallt där han gick fram vissnade trädens löv och markens blommor blev svarta som kol. Livet i haven vittnade om döden. Hatet tog makten över tiden. Marken bävade över vad som skulle komma. Bergen skrek av rädsla. Aldrig någonsin förr hade människorna skådat ett sådant mörker. Allt som fanns till, höll på att gå om intet. Jordens invånare såg uppgivna ut, men fanns det verkligen inget hopp kvar?!