Hel igen

Jag går ensam på livets stig. Det är mörkt bakom mig, framför mig och över mig. Jag vet inte vart stigen leder.kanske till ett ljusare ställe eller kanske till ännu mer mörker. Visserligen kan det knappast bli mörkare än vad det är nu. Känner värk i benen, fryser och så trött. Det är helt tyst på stigen.

Ingen människa verkar bry sig om att jag går här. Jag vet hur länge jag gått, men vet inte hur långt det är kvar att gå. Kanske tar det plötsligt slut i ett stup. Tankarna plågar mig där jag går i mörkret. Värst är tankarna om ensamheten, men också tankarna om ovissheten om vad som händer längre fram på stigen. Kanske möter jag ett monster som vill göra slut på mitt liv. Men just nu känns det som om det vore ett monster i mitt huvud.

Det var ljust när jag började vandra, men det har varit mörkt väldigt länge nu. Och än ser jag inget ljus längre fram. Det känns så meningslöst att gå i mörker som inte verkar ha något slut. Men plötsligt hör jag en röst långt borta i mörkret som säger: "Du, fortsätt gå. Ge inte upp. En bit längre fram kommer du får se ljus igen. Och under din fortsatta vandring går jag med dig. Och även om du inte ser mig i mörkret så är jag nära dig. Så ge inte upp".

Jag blev glad av orden jag hörde och genast blev det lite enklare att gå framåt. Men jag gick dag ut och dag in. Nu borde väl ändå ljuset komma tänkte jag. Men tiden gick och mörktet fortsatte att hålla ett stadigt grepp om mig. "Hallå",  ropade jag till rösten. "När kommer ljuset?" Men jag fick inget svar. Det var helt tyst. Jag började tvivla. Hade jag inbillat mig det jag hade hört. Var det bara en röst i mitt huvud?! Eller var det en lögnare. Jag fortsatte trots allt att gå men kände mig helt slut nu. Jag skrek ut i den mörka ensamheten: "Jag orkar inte längre". Och så föll jag ner på mina knän.

Nu ger jag upp tänkte jag. Orkar inte längre. La mig helt platt mot märken med ansiktet neråt. Snälla, låt livet ta slut nu sa jag tyst för mig själv med gråten i halsen. Men just då helt plötsligt lyser hela himlen upp. Jag lyfter blicken och ser ljuset. Och framför mig ser jag en människa som sträcker sina armar mot mig och säger: "Nu är mörkrets tid i ditt liv förbi. Nu väntar en ljus framtid för dig". När han sagt detta hjälper han mig upp och omfamnar mig. Och äntligen känner jag mig hel igen.