Ett gästinlägg av Stefan Swärd

Jag upphör inte att fascineras över personen Jesus Kristus. Oavsett vad man tycker eller tror om Jesus, så är han den främste i världshistorien. Inte någon som är så läst, trodd, hyllad, älskad och beundrad. En del tror att han inte har funnits. Man behöver då förklara varför någon som inte har existerat kan bli den mest beundrade och respekterade i mänsklighetens historia. Världens drygt 2 miljarder kristna bekänner Jesus som Herre, som Gud inkarnerad, Gud som blev människa. Jesus föddes i en helt oansenlig avkrok av dåtida världen i norra Israel. Området var ockuperat av romarna så judarna hade ett mycket begränsat handlingsutrymme. Att bli fri från den romerska ockupationsmakten var drömmen, många judar hade också lämnat Israel och var kringspridda i det gigantiska romarriket. Jesus växte upp i Galiléen i norra Israel, som var ett område präglat av småstäder och landsbygd. Jesus växte upp i en vanlig enkel familj, där pappan var snickare och småföretagare. Jesus gick i pappans fotspår och jobbade som hantverkare i småföretagarmiljön. Jesus blev mördad vid 33 års ålder och borde rimligtvis ha blivit helt bortglömd i historien. De enda personer som fortfarande är kända från antiken är kejsare, kungar, de främsta militära ledarna, de främsta författarna och filosoferna, vars handskrifter har bevarats till eftervärlden. Men Jesus var ingenting av detta. Jesus skrev inte ens böcker men små fragment av hans tal finns bevarade i Nya testamentets texter. Det mest kända är bergspredikan, kanske världshistoriens mest kända, beundrade och mest citerade litterära verk. Jesus väckte fascination under sin livstid, de stora folkskarorna trängdes kring honom för att få se honom eller höra honom. Jesus kom med unika anspråk på att vara Gud. Han sade att han är världens ljus. Han sade att han är vägen, sanningen och livet. Han sade att han är livets bröd. Han sade att han är uppståndelsen och livet och den som tror på honom ska leva om han än dör. Inte någon kan påstå dessa saker utan att klassas som knäppgök eller psykiskt störd. Men Jesus blev trodd, respekterad, hyllad och beundrad. Det avgörande tecknet var hans uppståndelse. Det var detta som övertygade hans lärjungar definitivt. Med den strikta romerska avrättningsmetoden och säkerheten kring avrättningar, var det en omöjlig teori att han bara var skendöd, eller att hans kropp flyttats, antingen av lärjungarna eller av myndigheterna. Enda förklaringen till varför de deprimerade och tvivlande lärjungarna efter Jesu korsdöd, att de skulle förvandlas till glada ambassadörer för budskapet om hans uppståndelse – enda förklaringen är att de faktiskt hade mött den uppståndne. Det kostade deras liv, varför skulle de ge sina liv för ett luftslott eller en hallucination, om det bara var en inbillning om Jesu uppståndelse. Människor idag möter Jesus, tror på Jesus, hyllar Jesus, fascineras över personen Jesus. Jag tror på honom och följer honom därför att jag har mött den uppståndne.

Vår härliga och besvärliga jord!

Vadå besvärliga, tänker du?! Jovisst är det fantastiskt vackert med solnedgångar vid havet, härliga dagar på badstranden och sköna promenader i skog och mark! Du kan säkert själv nämna egna favoritupplevelser i naturen. Men innan jag förklarar vad jag menar med vår besvärliga jord, låt mig göra en kortare återblick i historien:

I skapelseberättelsen i Bibeln talas det om att Gud skapade allt i tur och ordning och efter varje moment såg han på sitt verk och konstaterade att det var gott! Alltså en positiv bild av det fysiska och materiella. Men den bilden kom inte att accepteras av alla under de kommande tidsperioderna, en grupp som brukar kallas för gnostiska kristna menade att skapelsen var underlägsen det andliga eller till och med ond. Och skaparguden var underställd den högste Guden! Det gällde alltså att frigöra sig från det fysiska och hålla fokus på det själsliga eller andliga.

Genom kyrkohistorien har den här negativa synen på det jordiska sedan påverkat olika kyrkor och samfund, det är inte bra att ägna sig för mycket åt idrott och sport för det tar bort intresset från bibelläsning och bön. Det verkar faktiskt som om man, medvetet eller omedvetet, har tänkt som gnostikerna, skapelsen är bara till hinder för andlig utveckling. Asketerna levde t ex efter den filosofin. Intressant i det sammanhanget är dock att Jesus inte tycks ha delat uppfattningen, han uppskattade snarare det materiellt goda i livet.

Jorden och skapelsen, hur vi nu än tror att den gick till, måste ju rimligen vara god i grunden även om Birger Schlaug menade i en artikel att det som händer på åkrar och fält inte är enbart gott, småkryp äter andra kryp och äts i sin tur upp av andra större djur eller insekter. Visst är det så att det pågår en kamp på jorden för överlevnad, men det handlar inte om ondska utan just om överlevnad. Det onda och destruktiva i tillvaron har människan hittat på!

Tillbaka till vår besvärliga jord. Jag och många med mig har noterat att klimatet har förändrats steg för steg, kraftiga jordbävningar och översvämningar tycks ha blivit vanligare. Det finns människor som menar att det ingår i Guds plan för mänskligheten, som ett straff för människors onda och destruktiva livsstil. Och på ett indirekt sätt kan det vara så, inte på det sättet att Gud förorsakar naturkatastrofer, men på grund av vår hänsynslösa exploatering av jordens resurser. Öknarna breder ut sig på grund av skogsskövling, osv., det säger sig självt att jordens tillgångar inte är oändliga men vi tycks tro det många gånger. Om vi menar att jorden och den fysiska världen är ond i sig själv spelar klimatförändringarna ingen större roll, det som händer är förutsagt i Bibeln och inget att göra något åt. Men naturligtvis kan vi göra något för att stoppa den destruktiva utvecklingen, men det kräver medvetenhet och engagemang hos politiker och allmänhet. Låt oss göra det vi kan.

Texterna i Bibeln som handlar om ändens tid är litet varierade, i Johannes uppenbarelse kapitel 20 står det om ett tusenårigt rike som ska förekomma slutstriden och den nya skapelsen. Men Jesus talar inte om ett sådant rike vad jag förstår, i Markusevangeliet kapitel 13 säger han däremot att Gud kommer att förkorta den sista tiden för annars kommer ingen människa att kunna bli räddad. Samtliga texter är dock överens om att efter allt detta onda kommer något nytt och gott att komma. En återställd och god paradisjord ska ersätta den gamla jorden som vi människor faktiskt förstörde. Den apokalyptiska katastrofen blir alltså inte avslutningen på mänsklighetens historia.

Bosse Divander

Rune Divander är tillbaka som gästbloggare

Jag började dricka i 16-årsåldern, som många andra. Bara vissa helger i början. Det blev sedan oftare och när jag började på SAS, då var jag 22 år, blev det mycket oftare. Jag jobbade skift och många blev festerna när vi flyttade till Märsta. Det fanns också väldigt lättillgängligt på Arlanda, vilket gjorde att det eskalerade. För att hoppa lite i tiden, 1985 var det mycket illa, praktiskt taget varenda dag. När jag var hemma med vårt första barn drack jag varje dag och varje morgon bestämde jag mig för att inte handla idag. Slutade alltid med att jag handlade flera ggr samma dag. Då började jag fundera om det stod riktigt rätt till i huvudet.Jag kunde alltså inte bestämma själv, jag trodde att jag hade blivit tokig.

Det året gick serien Hill Street Blues, en amerikansk polisserie, på TV. I den serien fanns det en polischef som hette Frank Furillo, hans riktiga namn var Daniel Travanti. Han stod en gång i ett avsnitt inför en massa människor och sa Hi my name is Frank and I am an alcoholic. Han var på ett AA-möte. Jag undrade om AA fanns i Sverige. Jag gjorde dock inget åt det just då. Men lite senare det året, i augusti närmare bestämt, var jag på en tjänsteresa till Köpenhamn och när jag kom hem, sa jag till min hustru. Det här ska jag dricka upp och sedan är det slut.

 Efter en del sökande hittade jag AA i Uppsala och där skulle det vara ett öppet möte första måndagen i månaden. Det här var då den 1 sep och jag gick dit. Där stod två killar och berättade om sina liv och den enas liv stämde exakt in på mig, vilket jag inte kunde förstå för jag hade aldrig sett honom tidigare. Båda sa att de var alkoholister och då tänkte jag, jaha då måste jag också vara det. Jag fick frågan om jag tyckte att det här var något för mig och jag svarade att det verkar intressant. Då sa en av dem, då kan du ta nyckeln och öppna på onsdag. Det var dessutom en
helt annan lokal, en fritidsgård där allt måste ställas tillbaka där det stod innan. Jag frågade om det skulle komma någon mer, det visste de dock inte. Den onsdagen kom det tre andra personer och det blev väl inte något regelrätt AA-möte, men det gjorde väl mindre.

 Efter några månader berättade jag detta för en personalkonsulent på företagshälsovården och hon sa genast att du ska ha behandling. Jag tyckte det var onödigt, men hon stod på sig. Jag tänkte då att vill SAS lägga ut 30000 kr på mig, så tar jag det som utbildning. Jag var då den första som gick behandling på Noor från SAS. Det hade öppnat i juni samma år. Det var en helt fantastisk upplevelse, drygt fyra veckors internat med en otrolig gemenskap.

På den tiden fanns inga svenska terapeuter, bara amerikanska. Något år senare letade jag upp Daniel Travantis adress och skrev till honom, då hade jag fått reda på att han var nykter alkoholist. Jag fick ett fint svar där han tyckte att det var otroligt att en TV serie kunde få en person att gå till AA i ett helt annan land. Han önskade mig också lycka till. Efter ytterligare ett år la jag fram som förslag för SAS stationschef på Arlanda att jag ville arbeta med dessa frågor. Hennes svar: Jag är inte religiös, men jag tror att varje människa har en förutbestämd livsuppgift och nu har du hittat din, det är bara att gratulera. Sagt och gjort, jag fick ett kontor, arbeta dagtid och lite senare bil och mobiltelefon, 1987 hade inte många mobiltelefon. Jag bad henne också om utbildning och hon svarade bara, var finns den och jag sa USA, då sa hon boka in dig på den. Jag var på Hazelden Minnesota (det är det första behandlingshemmet som startade 1949) i tre dagar på utbildning.

Jag började sedan med att hjälpa andra som hade problem och startade utbildning för chefer, arbetsledare och fackliga om bud i dessa frågor. SAS införde efter tag denna utbildning som obligatorisk för alla nya ledare. Jag tog också en massa uppdrag utanför SAS, vilket gjorde att min chef sa en dag, du är ju självförsörjande. Jag drog
alltså en min lön utanför SAS. Jag träffade dåvarande NTFs direktör som bad mig utbilda samtliga länstrafikkonsulenter, vilket jag håll på med ganska länge.

Under den här tiden träffade jag Bengt Öst, rapports nyhetsankare på den tiden, och han och jag åkte land och rike runt och berättade våra helt skilda historier, han om sin dotter som blivit påkörd av en rattfyllerist och jag om mina fyllekörningar. Under den här tiden träffade jag en man som var. VD för Provita som nu tagit över behandlingshemmet jag hade varit på. Han och Bengt Bedrup skulle starta en alkoholfond. De skulle ha en presentation om denna fond och ville ha en del dragplåster som, Billan Westin, Lasse
Berghagen, Arne Ljungstedt och Britta Blom. Bengt Bedrup hade ringt till Janne Carlzon, då VD för SAS, och fick svaret att om det gäller alkoholfrågor, då får ni ringa Rune Divander. Jag fick Janne Carlzon att ställa upp och jag ordnade en presskonferens på Frösundavik, SAS
huvudkontor, där alla dessa ställde upp. En väldigt kul grej och ett fantastiskt minne. Därför hörde de av sig till mig. För Provitas styrelse var Ulf Adelsohn, gamla moderatledarens ordförande och
när han fick höra mitt namn hade han sagt den mannen ska vara chef för Noor!

Alltså ringde de 1990 och jag fick frågan om jag ville bli platschef på behandlingshemmet där jag varit patient fem år tidigare, där jag började i november 1990. Efter ett par år där fick jag frågan om jag ville bli VD för Alna i Uppsala och där var jag i 15 år tills jag gick i pension. Under alla dessa år jag dessutom föreläst på diverse ställen, ett litet tag på frivården, i 10 år på lärarkandidaternas utbildning och för blivande farmaceuter där jag fortfarande föreläser två ggr/år. Jag har och har haft ett helt fantastiskt liv, allt för allt för att jag slutade att dricka alkohol. Jag går på AA nästan varenda måndag i en grupp som jag och en gammal god vän och kollega startade i augusti 1990. Tyvärr gick den vännen bort och begravdes i fredags den 3 nov.                                                                                           

Idag tog jag mod till mig

Jag är ofta en fegis när det gäller att prata om min tro med människor på mitt jobb. Jag tror att det beror på att jag är rädd för vad folk ska tycka och tänka. Att människor ska tycka att man är knäpp eller mindre intelligent, för att man tror på Gud. Jag önskar att jag var modigare än jag är. Men idag tog jag mod till mig och sa till en arbetskamrat: "Du kanske vet att jag tror på Gud?!" Han svarade lite tveksamt ja. Och jag fortsatta med att säga, att jag har bett för din fru tidigare och ska be för henne nu också när hon ska opereras imorgon. Min arbetskamrat sken upp (vet dock inte av vilken orsak han sken upp, om det var för att han tyckte att det jag sa lät roligt eller om det var för att jag brydde mig och ville be för hans fru.) Men samtidigt som han sken upp tittade han på mig och sa: "jätteschysst". Och det verkade som han menade vad han sa. Så efteråt kändes det gott att ha tagit mod till sig. Jag som är en fegis blev modig för en liten stund.