Jag började dricka i 16-årsåldern, som många andra. Bara vissa helger i början. Det blev sedan oftare och när jag började på SAS, då var jag 22 år, blev det mycket oftare. Jag jobbade skift och många blev festerna när vi flyttade till Märsta. Det fanns också väldigt lättillgängligt på Arlanda, vilket gjorde att det eskalerade. För att hoppa lite i tiden, 1985 var det mycket illa, praktiskt taget varenda dag. När jag var hemma med vårt första barn drack jag varje dag och varje morgon bestämde jag mig för att inte handla idag. Slutade alltid med att jag handlade flera ggr samma dag. Då började jag fundera om det stod riktigt rätt till i huvudet.Jag kunde alltså inte bestämma själv, jag trodde att jag hade blivit tokig.
Det året gick serien Hill Street Blues, en amerikansk polisserie, på TV. I den serien fanns det en polischef som hette Frank Furillo, hans riktiga namn var Daniel Travanti. Han stod en gång i ett avsnitt inför en massa människor och sa Hi my name is Frank and I am an alcoholic. Han var på ett AA-möte. Jag undrade om AA fanns i Sverige. Jag gjorde dock inget åt det just då. Men lite senare det året, i augusti närmare bestämt, var jag på en tjänsteresa till Köpenhamn och när jag kom hem, sa jag till min hustru. Det här ska jag dricka upp och sedan är det slut.
Efter en del sökande hittade jag AA i Uppsala och där skulle det vara ett öppet möte första måndagen i månaden. Det här var då den 1 sep och jag gick dit. Där stod två killar och berättade om sina liv och den enas liv stämde exakt in på mig, vilket jag inte kunde förstå för jag hade aldrig sett honom tidigare. Båda sa att de var alkoholister och då tänkte jag, jaha då måste jag också vara det. Jag fick frågan om jag tyckte att det här var något för mig och jag svarade att det verkar intressant. Då sa en av dem, då kan du ta nyckeln och öppna på onsdag. Det var dessutom en
helt annan lokal, en fritidsgård där allt måste ställas tillbaka där det stod innan. Jag frågade om det skulle komma någon mer, det visste de dock inte. Den onsdagen kom det tre andra personer och det blev väl inte något regelrätt AA-möte, men det gjorde väl mindre.
Efter några månader berättade jag detta för en personalkonsulent på företagshälsovården och hon sa genast att du ska ha behandling. Jag tyckte det var onödigt, men hon stod på sig. Jag tänkte då att vill SAS lägga ut 30000 kr på mig, så tar jag det som utbildning. Jag var då den första som gick behandling på Noor från SAS. Det hade öppnat i juni samma år. Det var en helt fantastisk upplevelse, drygt fyra veckors internat med en otrolig gemenskap.
På den tiden fanns inga svenska terapeuter, bara amerikanska. Något år senare letade jag upp Daniel Travantis adress och skrev till honom, då hade jag fått reda på att han var nykter alkoholist. Jag fick ett fint svar där han tyckte att det var otroligt att en TV serie kunde få en person att gå till AA i ett helt annan land. Han önskade mig också lycka till. Efter ytterligare ett år la jag fram som förslag för SAS stationschef på Arlanda att jag ville arbeta med dessa frågor. Hennes svar: Jag är inte religiös, men jag tror att varje människa har en förutbestämd livsuppgift och nu har du hittat din, det är bara att gratulera. Sagt och gjort, jag fick ett kontor, arbeta dagtid och lite senare bil och mobiltelefon, 1987 hade inte många mobiltelefon. Jag bad henne också om utbildning och hon svarade bara, var finns den och jag sa USA, då sa hon boka in dig på den. Jag var på Hazelden Minnesota (det är det första behandlingshemmet som startade 1949) i tre dagar på utbildning.
Jag började sedan med att hjälpa andra som hade problem och startade utbildning för chefer, arbetsledare och fackliga om bud i dessa frågor. SAS införde efter tag denna utbildning som obligatorisk för alla nya ledare. Jag tog också en massa uppdrag utanför SAS, vilket gjorde att min chef sa en dag, du är ju självförsörjande. Jag drog
alltså en min lön utanför SAS. Jag träffade dåvarande NTFs direktör som bad mig utbilda samtliga länstrafikkonsulenter, vilket jag håll på med ganska länge.
Under den här tiden träffade jag Bengt Öst, rapports nyhetsankare på den tiden, och han och jag åkte land och rike runt och berättade våra helt skilda historier, han om sin dotter som blivit påkörd av en rattfyllerist och jag om mina fyllekörningar. Under den här tiden träffade jag en man som var. VD för Provita som nu tagit över behandlingshemmet jag hade varit på. Han och Bengt Bedrup skulle starta en alkoholfond. De skulle ha en presentation om denna fond och ville ha en del dragplåster som, Billan Westin, Lasse
Berghagen, Arne Ljungstedt och Britta Blom. Bengt Bedrup hade ringt till Janne Carlzon, då VD för SAS, och fick svaret att om det gäller alkoholfrågor, då får ni ringa Rune Divander. Jag fick Janne Carlzon att ställa upp och jag ordnade en presskonferens på Frösundavik, SAS
huvudkontor, där alla dessa ställde upp. En väldigt kul grej och ett fantastiskt minne. Därför hörde de av sig till mig. För Provitas styrelse var Ulf Adelsohn, gamla moderatledarens ordförande och
när han fick höra mitt namn hade han sagt den mannen ska vara chef för Noor!
Alltså ringde de 1990 och jag fick frågan om jag ville bli platschef på behandlingshemmet där jag varit patient fem år tidigare, där jag började i november 1990. Efter ett par år där fick jag frågan om jag ville bli VD för Alna i Uppsala och där var jag i 15 år tills jag gick i pension. Under alla dessa år jag dessutom föreläst på diverse ställen, ett litet tag på frivården, i 10 år på lärarkandidaternas utbildning och för blivande farmaceuter där jag fortfarande föreläser två ggr/år.
Jag har och har haft ett helt fantastiskt liv, allt för allt för att jag slutade att dricka alkohol. Jag går på AA nästan varenda måndag i en grupp som jag och en gammal god vän och kollega startade i augusti 1990. Tyvärr gick den vännen bort och begravdes i fredags den 3 nov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar